Kan tyckas ointressant för många, men jag reser ensam och har inte så mycket att göra.

Det kommer att bli ett inlägg som jag redigerar efterhand där händelserna kommer att ligga i omvänd kronologisk ordning.

Fortfarande ingen aning om vad klockan är - Beijing

Till min stora lycka trillade jag tillbaka in i drömmarnas värld efter grannens skrikande. En frukost som överträffade alla förväntningar väckte kropp och sinne. Hjulen möter marken och en förvånansvärt omodern monitor visar att lokal tid är 08:19 och temperaturen ligger på 23 grader.

Mannnen på andra sidan gången passar på att få sig ett bra clinchpass på vägen ut ur flygplanskroppen då han angelägen om att vara först tränger sig fram. Jag kommer också ut och det går som på räls vid bagagebandet och visumkontrollen. En välkomstkommité i ankomsthallen tar emot och frågar om jag ska vara med i evenemanget. ”Yes” svarar jag lite trevande. ”How many of you are there?” frågar den unga tjejen och jag förstår att hon förutsätter att vi reser en hel delegation. ”There’s only one of me” svarar jag lite belåtet över min egen fyndighet.

Jag leds till en minibuss destinerad att köra till hotellet. Bussen får lägsta möjliga betyg för väghållningen när den hoppar upp och ned på en tillsynes jämn motorväg. Landskapet susar förbi samtidigt som jag funderar på om jag kan få ihop ett njurbälte av remmarna från min ryggsäck. Det råder stor bostadsbrist i Beijing och längs med vägen manifisteras försöket att lösa densamma av lyftkranar och skelett av höghus som väntas på att färdigställas. Jag tar alldeles för många dåliga bilder genom bussens fönster.

Trafiken är… inte som hemma. Jag sitter i mitten längst bak och ser hur bromsljusen på bilarna framför oss tänds samtidigt som jag känner hur vår chaufför accelrerar. Vi byter regelbundet fil och jag föreställer mig att det uppifrån ser ut som TV-spel. Tutorna ljuder i en nästan konstant ton.

Nu är jag framme på hotellet och har checkat in. För första gången känner jag mig lite ensam. Jag är i Peking, men var i staden vet jag inte riktigt. Känner en hunger smyga sig på men vet inte riktigt vart jag ska gå. Det blir en dusch och lite ombyte nu sen får jag väl läsa in mig på den bok om evenemanget som jag fick vid ackrediteringen.

Jag har ingen aning om vad klockan är Flight KL 0807

Till sist lyckades jag somna men slets snabbt ur den sömn jag precis trätt in i. Den härliga killen på andra sidan gången hade ringt till sig kabinpersonal. När den holländska flygvärdinnan inte förstod hans beställning på mandarin upprepade han den metodiskt högre och högre samtidigt som hon gissade vad han ville ha. ”Water?” frågade hon tillsist lite uppgivet, mannen var så inne i sin repetitiva beställning som nu tilltagit till skrik att han inte gav något svar. Värdinnan gav upp och kom tillbaka en sekund senare med lite vatten och mannen verkade nöjd.  

19:32 Flight KL 0807

Det blev mat! Av den västerländska pastan och den kinesiska biffgrytan valde jag självklart den senare. Den var onekligen kraftigt kryddad och det började för ett ögonblick pärla sig i pannan på mig. Lite syltade grönsaker och någon form av brownie gjorde måltiden komplett.

Min otåliga kamrat på andra sidan gången visade sig vara ett riktigt svin på ren svenska. Där är ingen som helst ro i kroppen på karlajävlen som studsar upp och ner i flygstolen. Han beställer bestämt kaffe till maten. Han kladdar och spiller när han ska röra ut sockret i kaffet. Stressat torkar han upp och hugger sedan med oskådad aptit in på maten. Gaffeln färdas i en vansinnig takt mellan mun och tallrik. Nästa så att det ser ut som att rörelsen går baklänges. När inmundigandet är avklarat har han inte ro att invänta personal som hämtar in rester och bestick utan han lämnar sitt säte med brickan och kommer sekunden senare tillbaka tomhänt för att återgå till ett oroligt vridande och vändande.

18:43 Flight KL 0807

Jag kom snabbt fram till min plats. Ännu en gång blev det ut med gången. Min granne anslöt några minuter senare och visade med kropp och tystnad att han helst vill sova sig igenom resan. I vimlet av människor som söker efter sina platser tyckte jag mig skymta en Brittisk träningsoverall som det står Taek won do på. Det är precis som valfri filmatiserad kampsportsturnering med JCVD i ledande roll. Jag har tagit rollen som den lite tysta, tillbakadragna som går under radarn. Han man direkt förstår att Klådan kommer att få problem med i finalen. Men verklighet och film är olika saker. Jag kommer att vinna finalen!

På andra sidan gången sitter en överviktig kinesisk man i övre medelåldern. Kabinpersonalen serverar dricka och en liten förpackning med saltade mandlar. Stressat trängs hans tjocka fingrar i påsen stor som min handflata. Det känns precis som att han är på väg någonstans – att han har brottom att få dem i sig. Det ögonblick det tog att sluka mandlarna är över och han rör på sig oroligt i stolen. Kudden flyttas fram och tillbaka och filten får ny plats gång efter annan. Han tar fram en laptop och kör igång en film och verkar lugna ner sig lite. Jag har fastnat vid honom och betraktar honom ofint i ögonvrån. Han sitter tämligen stilla och kudden har fått ett hem bakom hans nacke medan filten vilar i knäet. Men oron är fortfarande där. Sladden till hörlurarna tvinnas frenetiskt mellan fingrarna samtidigt som högerbenet ser ut att hålla takten till en speed metal-låt.

Nu blir det lite filmvisning. Undrar om jag får någon mat? Drinkvagnen har kommit förbi ett par gånger och jag har inte svårt att föreställa mig smaken av en kall öl som lämnar en behaglig beska kvar i munnen. Det får nog bli en eller två kalla i oktober när denna intensiva tävlingsperioden är över. Det finns en tid och en plats för allt.

14:00 Flyget från Köpenhamn till Amsterdam

Det är bara två stolar på respektive sida av gången. På höger sida platserna A och C, motstatt sida D och F. Jag diktar ihop en egen förklaring om varför man hoppat över bokstäverna B och E. Det jag kommer fram till verkar rimligt. Jag har fått en C-plats vilket innebär ett säte ut mot gången. Min bänkkamrat ansluter minuten senare och stationerar sig på fönsterplatsen. Han är nog ungefär lika gammal som jag. Kanske lite yngre, han kan också vara äldre. Bakom mig sitter en holländsk affärsman som ivrigt och orätt inlett en konversation med sin, till för ett ögonblick sedan, helt okända granne. Jag överväger att ta samma steg som den inspirerande holländaren en rad bakom. Jag överväger det noga och kommer fram till att jag står över. Med lite otur är han inte vidare intressant, tråkig kanske och jag vill inte riskera att fastna i ett dödfött samtal istället för att utnyttja tiden till att sova.

Vilan blir inte längre än att jag kvicknar till samtidigt som kabinpersonalen serverar torra kex och en svart dryck som liknande kaffe. Det är samma flygvärdinnor som stod bakom mig på Kastrup och köpte pastasallad. Ett tag tänkte jag fråga om den var god eller precis sådär hängig som jag ville tro att den var. Rädslan för svaret gjorde att jag avstod frågan. Salladen får gärna vara sunkig och äcklig.

Utan att det är turbulent rör sig flygplanet upp och ner, sida till sida sådär som flygplan gör. Min granne rycker nervöst till varje gång det händer och fångar min uppmärksamhet. Jag kan inte låta bli att börja skapa en profil på honom. Av kläderna att dömma blir han akademiker. Anteckningsblocket med formler och uträkningar säger att han är tekniker. Förmodligen har han inga barn. Han har däremot en tjej som han varit tillsammans med väldigt länge. När han går på fester är han lite blyg och reserverad och försöker utan framgång locka till skratt med skämt som ingen förstår. Innerst inne är han snäll. Vi hade säkert kunna umgås, men nära vänner blir vi nog aldrig.

Nästa hålltid är 16:35 då boarding påbörjas här i Holländska Schiphol. Timmen senare lyfter jag mot Peking.

12:43 Kastrup

Incheckningen gick bra och min resväska har påbörjat sin färd mot Beijing där vi kommer att återförenas. Jag rör mig avslappnat genom säkerhetskontrollen och tycker för mig själv att jag utstråla en bild av att vara världsvan tills jag står där med livremmen strax efter säkerhetbågen.

Jag går i riktning mot den gate jag ska till och stannar till vid serveringsstället. Bland pommes frites och mackor täckta av danskt fett står kyckling woken ut som ett lämpligt alternativ. Snabbt slängs det upp i en djup tallrik och jag följer strömmen vidare till kassan. Bakom mig står två flygvärdinnor som väntar på att få betala för vars en färdigförpackad pastasallad. Jag ångrar mitt val för en sekund men ser att precis som väntat är salladen slok och lite brun i kanterna.

12:00 Tåget mellan Helsingör och Kastrup

Solen tittade fram mellan molnen och de strålarna värmde upp soldäcket på färjan. Med andan i halsen och stora frågetecken kring huruvida jag fått allt med mig i väskan sprang jag på båten. Oförmågan att bedöma och uppskattat tid hade ännu en gång ställt till det för mig. Trots det känns det skapligt bra och den röra som bredde ut sig i hemmet väntar troget på mig när jag kommer hem.

Tåget rullar vilken minut som helst in i Köpenhamn. Ett par ytterligare minuter och jag kommer att kliva av på flygplatsen. Konduktören uppmärksammade mina vackra öron och ställde ett par frågor om min brottningsbakgrund. Efter att lite blygt nickat och hållt med ett tag fick jag förklara att det var lite annorlunda brottning jag höll på med. Han verkade ha skapligt koll på SW och MMA.

En yngre dansk kvinna slog sig med sällskap ner i den gruppering av fyra stolar jag fram till nu haft för mig själv. Utöver en dejt tog hon också med sig alldeles för mycket parfym. Får hon ut lönen i Channel? Nåja, bara ett par stationer kvar.

Till vänster sitter tre turister som jag baserat på utseende och språk gissar är från Sydamerika. Av någon anledning dokumenterar de båda männen ivrigt tågresan med flera olika kameror. Kvinnan sitter ointresserad och tittar på bilder i en dansk gratistidning. Jag undrar vad de kommer säga när de kommer hem och tittar på bilden av en byggarbetsplats fotograferad genom fönstret på ett Öresundståg. ”Säga vad man vill om Danmark, men bygga det kunde dom”.