Yo!

Har efter en snabb räkning kommit fram till att det gått nästan två hela veckor sen SM. För de som inte hört det så kan jag avslöja att jag plockade mitt andra SM-silver.

För en lite mer detaljerad sammanfattning så ska jag börja med att nämna att jag försökte väga mig när jag kommit hem, under veckan innan tävlingen, bara för att märka att batterierna i vågen jag brukar använda var slut. Jag behövde köpa nya. Sagt och gjort tänkte jag, och sprang iväg och införskaffade lämplig uppsättning batterier.

När jag väl fått igång vågen igen märkte jag emellertid att den på något mystiskt sätt måste ha gått sönder medan jag varit bortrest, då den till min förskräckelse visade på drygt 88 kg. Detta hade iofs varit ett personbästa (eller sämsta, beroende på hur man räknar) för mig, men även om jag var lite osäker på hur mycket jag egentligen vägde så v ar jag ganska säker på att det inte var mer än 82, vilket fick mig att dra slutsatsen att jag skulle behöva uppsöka en annan våg.

Utan att sväva ut för mycket angående de turer som blev fram och tillbaka, så kan jag konstatera att allt detta ledde till en viss osäkerhet till hur mycket jag egentligen vägde och behövde cutta, vilket i slutändan ledde till att jag vägde in på tävlingsdagen på 77 kg. Segt tänkte jag att man cuttat i onödan, men var ju inte mycket att göra åt det, så var bara att börja ladda.

Efter invägning och lite snabb frukost rann tiden iväg ganska snabbt, och innan det gått allt för lång tid, var det dags att köra. Jag hade dock trevligt nog blivit seedad förbi första omgången, så jag hade iofs lite mer tid att vänta innan de flesta, men det flöt överlag på ganska smidigt under dagen, och så även här, så snart blev det dags att köra.

Kommer inte ihåg namnet på de två första motståndarna (om någon vet så får ni gärna höra av er i kommentarerna), men de var från hemmaklubben Halmstad, respektive VBC. Båda matcherna slutade iaf på giljotin efter 2-3 minuter.

Nästa match skulle bli semi mot Christian Sandberg, i vilken jag kom att plocka lite poäng, för att sedan plocka en necktie ett par minuter in i matchen. Efter tre relativt snabba matcher väntade alltså nu final om en stund. Kände mig riktigt fräsch i kroppen och precis lagom taggad. Överlag kändes allting väldigt stabilt under dagen.

I finalen väntade dock Jason Brudvik, som jag egentligen bara sätt korta Youtube-klipp av tidigare, av vilka man kunnat utdömma att han verkar ha varit ganska vass redan runt mitten av förra årtiondet. Detta var dock inget som jag kände var ”skrämmande” eller nåt, utan det var bara att gå in och köra på. Kan i retrospekt säga att han var jävligt vass. För de som inte orkar kolla så drog han guard, svepte och blev svept själv, för att sedan sätta ett ninja-armlås ungefär en minut in i matchen.

SM-silver nr. 2 är ett faktum. Lite surt, men den här sporten är en där man helt enkelt möter folk som är avgjort bättre ibland, och det känns som det här var en match som var väldigt svårvunnen för mig. Det är så det är ibland, hatten av för Jason, som är riktigt bra, och definitivt en värdig mästare.

Som sagt lite segt att torska ytterligare en SM-final (och dessutom att jag torskade den av matcherna som gick i direktsänd nationell TV… *suck*), men jag kan fortfarande acceptera att det finns folk som är vassare, sålänge jag ser till att försöka utvecklas snabbare än dem, och överlag kan jag ändå inte klaga p min insats, jag avslutade alla matcher på ca 3 minuter eller mindre, utan att ge upp en enda poäng. Och detta var ett kvitto på att min träning, både i Brasilien och tidigare, hade gett resultat, vilket alltid är bra att ha med sig.

Det här inlägget börjar redan bli tämligen bastant ser jag, så det är nog lika bra att runda av där.

Peace!