Jag satt och fundera över hur det kom sig att jag snubblade in på kampsport, och även vad som är drivet som gör att jag fortsatt med just det då andra har spelat fotboll eller någon annan lagsport.

Min första kampsport var Ju-jutsu Kai, eller kort och gott ”Ju- Jutsu” som det hette på den tiden. Jag började när jag var runt 10-år, mest för att en kompis började och ville ha någon med sig. Jag visste egentligen inte så mycket om kampsport annat än att min kusin berättade om en kompis bror som tränade Tae Kwon do, och där fick man minsann krossa plankor och tegelstenar med händerna. Snäll och ovåldsam pojke som jag var, tyckte jag detta verkade onödigt och på tok för våldsamt för min smak.

Vid min första kontakt med Ju-Jutsu så var det mest hopp och lek som gällde då det givetvis var en barngrupp. Jag minns således inte så mycket, men vi fick göra framåtfall och köra newaza. Sen hade vi en tränare som även tränade karate, så jag minns att vi fick träna lite sparkar och slag framför spegeln. Jag graderade fram till grönt mon-bälte sen slutade jag. Om sanningen ska fram vet jag inte varför, men jag var väldigt fokuserad på badminton och den träning tog mer och mer över.

Efter detta så tog de väldigt lång tid innan jag testade på någon ny form. Var inte förren i senare delen av gymnasiet som jag började köra just Tae Kwon Do. En kompis till mig tränade rätt hårt och jag brukade följa med på tävlingar och lite annat. I slutet av 90-talet så var ju K1 som störst, så Kickboxning, Thai, TKD och andra stående former var väldigt populära. Blev något år där och något bälte men jag tyckte tävligsformen var för tävligsinriktad. Detta samtidigt som jag började intresserad mig för Japansk kultur. Enter the Ninja!

I samband med att jag tog studenten så såg jag en affisch på Universitetet om ”Bujinkan”. Det stod något om traditionell japansk kampsport med en blandning av olika stilar. Efter lite efterforskning så kom jag fram till att detta var en nyreainkinaation av Ninjutsun. Ninjutsu hade fått rätt dåligt rykte efter ninja-boomen på 80-talet, men detta skulle vara ”riktigt” Ninjutsu, inte det vi hade sett i film tidigare. Sagt och gjort, jag rullande in på deras nybörjarintag. Träningen var kul, det var en del fys i början, sen så kördes det lite mitsträning och sista halvtimmen så fick vi prova på lite tekniker. Jag körde denna stil rätt länge och kom upp till 5e kyu innan jag även gav upp detta. Kan nämnas att jag träffade min fru på denna träning under dessa år och att jag fortfarande har kontakt med många jag tränade med. Varför jag slutade var nog mest för att jag blev lite less på stilen, och att mycket av fysträningen försvann. Visst var tekniker kul, men jag sökte lite mer än så. Även så tappade klubben medlemmar och färre och färre kom på träningarna. Men till trots var det en allsidig träning och det var lite blandning av allt, grappling, standup och vapen.

Här emellan testade jag och frugan allt från Karate till Kendo och någonstans började jag förstå att de traditionella stilarna inte längre hade samma tjusning som tidgare. Dels för att livet hade förändrats, kombinerat med att dessa stilar har strikta gradsystem. Om du inte graderar första terminen så går dina kompisar vidare till en ny grupp medans du själv blir var i nybörjargruppen. Detta funkade inte då jag jobbade natt och senare också barn, fanns ingen möjlighet att kunna komma på precis varje träning och gjorde jag inte det så hamnade jag hopplöst efter. Började nästan tro att kampsport var något jag skulle bli tvungen att ge upp.

Jag tittade runt lite och såg att det fanns något som kallades ”Veteran fighting” på Umeå Kampcenter. Detta var för dem som tränat tidigare och mest ville komma in och köra lite för att komma i form. Lät som något som passade mig, så jag tog med mig frun och drog ned och tittade på en träning. Tyvärr var det väldigt få på just den träningen så det såg inte speciellt lockande ut. Men efter deras träning kom BJJ folket in, så vi bestämde oss för att stanna och titta på dem. Efter att ha samtalat i bilen på vägen hem så bestämde vi oss för åka in och prova på träningen nästa vecka.

Vad som stack ut med just BJJn är just klubben, en familjär stämmning som gjorde att vi trivdes i klubben från scratch. Graderingssystemet är flytande och man får ett bälte eller streck när man är redo. Alltså inga nerviga graderingar i slutet av varje termin eller liknande graderingshets. Stilen är mer lättsam på traditioner, och även om den är tävligsinriktad så är träningen i fokus och inte bara ”tävlingsträning”. Både jag och frugan har jobbat på oss två streck under de senste året och trivs som fisken i vattnet. Blir vi kvar i Umeå så är Obey definitivt en klubb vi stannar i. Bra tränare, bra stämming och bra träningskamrater. Dessutom är klubben familjevänlig och detta passar väldigt bra nu när vi har en två-åring hemma. Nu hoppas vi bara att det finns barnträningar när hon kommer i åldern för att pröva. Kan nämnas att vi nu är i samma lokaler jag började träna Ju-jutsu i när jag var 10-år, så cirkeln kan väl ses som sluten?