Jag tar snart en paus från kampsportandet.
Saker och ting förändras och min motivation för kampsport har jag förlorat.
Here we go, Honeybadger pratar ut!

Från att ha gått matcher i solnahallen för några år sedan har jag nu fightats i Tokyo och Las Vegas på de största fightingarenorna.
Det går nästan inte att komma ett snäpp högre. En otrolig resa och vägen dit har varit väldigt spännande.
Men vad händer när man varit där uppe och sedan måste gå ner ett snäpp?
När jag sedan kom hem från USA så var det som att gå tillbaka två steg.
Jag vaknade lixom upp från drömmen. Börja leva ett normalt liv med ett heltidsjobb istället för att ligga på stranden och läsa en bok, eller surfa i solnedgången.

Till en början var det kul att komma tillbaka till moderklubben.
Att få träffa alla träningspolare och börja satsa mot nya mål igen. Men ganska snabbt så dog motivationen.
Under tiden har jag fått fler möjligheter inom banken och nu pluggar jag inför en licensiering och är på gång mot en ny tjänst, vilket tar en del av min privata tid. Jag har flickvän jag umgås mycket med och mina fina vänner vill man också spendera tid med. Jag har köpt en ny lägenhet och håller på att sälja min nuvarande.
Tiden räcker inte till för allt och jag börjar tröttna på att ägna all min lediga tid till att slå och sparka på saker.

Ganska snabbt så tappade jag suget när jag körde igång hårdträningen efter sommaren och några veckor före matchen på Berns så var träningen allt annat än rolig.
Vanligtvis är jag full av energi, skojjar med alla, har ett leende på läpparna och kör stenhårt.
Senaste tiden har jag mest hängt med huvudet och kollat på klockan under träningen.
Jag har försökt tänka att det är en tillfällig motivationssvacka, försökt peppa mig själv och upprätthålla bilden av mig själv som motiverad kampsportare i alla lägen.

Istället för att fightas för att det är kul så har det blivit för att jag ”måste”.
Med tanke på att jag numera får betalt för de flesta av mina matcher, har sponsorer att underhålla, marknadsföra mig själv som fighter m.m så handlar det inte längre om att fightas för att det är roligt!
En vinst är nästan alltid förväntad och inte som back in the days som ständig underdog. Att jag dessutom ska rapportera var jag är hela tiden genom att vara ”utvald” till antidopingkontrollpoolen gör ju inte saken mer motiverande.

Jag minns för några år sedan när jag längtade till nästa match, tränade stenhårt för att få gå in och ge järnet och bara ha kul i ringen. Jag hade en win-streak på 20 matcher och då fick jag inte en krona betalt. Det handlade bara om att träna och fightas för att jag älskade det. Jag vill få tillbaka den känslan.
Nu är det bara några dagar kvar till att jag ska åka till Turiet för att tävla i EM i kickboxning. Jag är inte ett dugg sugen. Jag längtar mer efter den paus ifrån kampsporten jag ska ta.
Inför matchen mot Alex på Berns så var jag inte alls peppad. Jag hade dess utom hård press på mig, en titelmatch till vinnaren och jag var storfavorit hos bettingbolagen. Glädjen som jag brukar ha inför match fanns inte där.
Jag längtade mer tills matchen var över. Jag var inte mig själv i ringen.
Fanns inte den hunger och ”edge” som jag brukar ha.

Är väldigt tacksam för alla som supportar mig och kom dit för min skull.
Är samtidigt ledsen för att jag inte levererade. Jag har tävlat konstant i över 10 år. Har aldrig tagit paus.
Det är extremt få kampsportare som tävlat så intensivt och så länge. Men nu är det min tur.
Det här gör jag för att inte behöva gå in i väggen och sluta helt. Jag gör detta för att få tillbaka hungern, glädjen och för att kunna komma tillbaka starkare och som en bättre version av mig själv.

För att få bort mina hjärnspöken och för att ha en chans att leverera så åker jag till Turkiet med ett enda mål.;
Att ha kul.

Jag struntar i EM-guldet eller ens pallplats. Jag vill åka dit utan press. Vill inte att någon har förväntningar över huvud taget. Receptet för mig att lyckas i denna tävling är bara att ha kul i ringen. Då gör jag bäst ifrån mig! Jag minns SM 2008, då jag inte alls tränade lika hårt som jag tränar nu, då jag under tre matcher, totalt 9 ronder, på samma dag höll 110% tempo genom hela matchen utan att bli trött. Idag blir jag trött efter en rond trots gedigen konditionsträning. Jag har letat efter felet och jag tror att det sitter i huvudet. Pressen, förväntningar, prestige, stolthet. Jag måste rensa bort allt det där och gå tillbaka till mina rötter. Varför håller jag på med kampsport? Varför började jag tävla? Det är knappast för att tjäna pengar och bli rik. Jag har alltid gjort det för att det är så grymt skoj! Men det är inte skoj längre…

Jag får ibland mail och meddelanden på facebook från okända människor som ser upp till mig och har mig som förebild, då jag alltid är positiv, i både medvind och motvind.
Det är så grymt kul att få höra sånt, men nu måste jag vara ärlig mot mig själv och ta ett steg tillbaka.
Jag hoppas att det bara är ett steg tillbaka i form av ett steg för att ta sats, för att komma ännu högre.
Men vi får se, framtiden är oviss men det finns faktiskt ett liv utanför kampsporten.
Allt låter deppigt men faktum är att jag är lyckligare än någonsin.
Just nu känner jag bara för att satsa andra saker än kampsport.

Vi får se om gamla glada spralliga Nisse kommer tillbaka i ringen i Ankara nästa vecka.
Jag hoppas på det. Jag ska in och trixa med snurrsparkar och leka runt. Jag vet själv att när jag e på bra humör och har ”edgen” i kroppen så slår jag vem som helst i världen! Jag har haft svårt att ta fram den känslan det senaste året. Vi gör ett försök! Jag återkommer med ett inlägg från Turkiet om ett par dagar…