Lite försiktighet på träningen till följd av smärtorna jag fått diagnostiserade som ofarliga har lett till avhållsamhet från sparring. Det där riktiga endorfinpåslaget som bara kommer vid sparring har uteblivit och omgivningen har tagit notis vid min nedstämdhet och mitt ovanligt enfärgade anlete.

Tillbaka ”på jobbet” med lindande händer täckta av formskum och läder fick jag i torsdags nöjet att knabbattas med mina kamrater. Pannor och näsor mötte knutna nävar och skenben grävde sig in i lårmuskler och revbensburar – allt i en kontrollerat våldsam lek präglad av kamratskap och ömsesidig respekt. Kampsport när den är som bäst och roligast helt enkelt.

Signalsubstanserna tvingade mungiporna uppåt hela kvällen. Inte ens under den nattliga vilan klingade det av och fredagen inleddes med ett leende av välbehag när klockan ringde. Det höll i sig och uselt väder till trots blev förmiddagens joggingtur en angenäm upplevelse som förgylldes av ovanligt många hälsningar och glada tillrop längs med sträckan.

Fick undan på jobb också och gick med stilla sinne på helg. Var riktigt taggad när jag kom ner till fyspasset på klubben. Fredagsmys blir fredagsfys och chips och dipp byts mot chins och dips när vi träffas . Med all min kraft ansträngde jag mig för att göra cirkelträningen så vidrig som möjligt. Med stora uppoffringar kommer stora belöningar och min kom i form av en vedervärdig träningsvärk.

Jag älskar det!

Myggan filmade ett varv halvvägs in i Fredagsfysen. Klistrade in lite instruktioner också. Håll till godo.

Ser fram emot en sista vecka av tuff träning och sparring!