Från och med nu kommer jag skriva en krönika som kommer komma ut varje måndag. De kommer ofta handla om något som hänt under veckan innan men ibland även om annat.

Från Rampage till Bo F. Munthe

Rampage!

Han har vunnit 32 matcher i karriären mot herrar som Lyoto Machida, Wanderlei Silva, Chuck Liddell, Matt Lindland, Ricardo Arona, Bustamante, Randleman, Pyle, Ninja, Minowa, Hendo, Jardine och Hamill. Han har fightats som proffs sedan 1999 och 2007 lyckades han knipa åt sig bältet i UFC:s lätta tungvikt samt försvara det mot Hendo.

På sidan om fightingen har Quinton Jackson, som han heter när han inte kallas Rampage, skådespelat i film och medverkat i över 20 produktioner. Han har fyra barn och en fru vid namn Yuki. Hans fru lämnade honom ett tag 2006 då det kom fram att han var pappa till ett barn (2000) med en annan tjej. Paret förenades dock igen efter en tids seperation.

Tio dagar efter det att Rampage förlorat sitt UFC-bälte i lätt tungvikt hamnade han i blåsväder då han körde som en galning på fel sida av vägen, på trottoaren osv. med sin Ford F-350 som hade hans ansikte målat på ena sidan. Det hela hade kunnat sluta med fängelse i tre år men efter 200 timmars samhällstjänst var domaren redo att släppa fallet.

Rampage har under hela sin karriär varit något av en karaktär. Han har underhållit och på samma gång varit en lysande fighter. Få har kanske sett honom som den allra bästa, men i toppen utan tvekan. En showman, en skojare och humörslirare är andra epitet som passar in på honom.

Nu har Rampage förlorat tre matcher i rad och det var en synbart tagen och nedstämd man som satt och snackade om Gary Goodridge och om att han var tveksam angående framtiden. Faktum är ju trots det att hans boxning såg vass ut mot Glover Teixeira, men att han kändes endimensionell. Genom åren har han blivit något av en boxare och brottarna har blivit hans värsta fiender. Med tanke på att han en gång i tiden var vida känd för sina slams så är det förstås beklagligt att se honom förhållandevis enkelt bli nedtagen numera kan jag tycka.

Rampage öde får mig att tänka på andra ”äldre” fighters som senaste åren börjat tappa och förlora. Det krävs onekligen något speciellt för att hänga med i svängarna den saken är säker. På helgens matchkort fightades ju förövrigt den gamle fightern som kallas ”The Janitor” men som heter Vladimir Vladimirovich Matyushenko. För andra matchen i rad avslutades Matyushenko i första ronden.

Sportens utveckling

Vi är inne i ett ganska så kraftiskt generationsskifte och frågan är vilken fas modern MMA befinner sig i nu? I början var det BJJ och Vale Tudo-fighters som dominerade. Efter det kom brottarnas tid tills dess fighters som Chuck Liddell började dyka upp. Även om brottarna fortsatt vara framgångsrika än idag så har det även kommit mer allround fighters samt sådana som kan försvara sig mot brottningen och hålla det stående. Nu är vi antagligen inne i den tiden då några riktigt framgångsrika fighters börjat med MMA eller i alla fall inte har någon framgångsrik karriär inom något annat. Denna fas kommer med största sannolikhet bara bli mer och mer tydlig och leda till att vi får se alltmer allround fighters.

MMA är en ganska ålderförlåtande sport där folk över 40 kan glänsa och ta bälten och där man potentiellt kan hålla sig aktiv under mycket lång tid. Men någon gång tar det av olika anledningar slut. Det finns, inte speciellt vetenskapliga, studier som pekar på att man inom kontaktsport på professionell högre nivå kan hålla sig aktiv framgångsrikt i bortåt nio år. Det där kommer säkerligen förändras nu i och med de unga nya idrottsmännen och kvinnorna, men i dagsläget ligger det något i de siffrorna rent generellt.

Ett freak inom MMA som jag måste ta upp är Travis Fulton som vid en tid i sin karriär (april 2005 – november 2007) gick 65 matcher och endast förlorade en. Hans vinnande svit på 40 segrar i rad står fortfarande som den längsta någonsin inom MMA. Travis har gått 307 proffsmatcher och vunnit 247 samt gått hela tio matcher med resultatet oavgjort. Att en sådan som Fulton lyckats hålla sig aktiv och gått så många matcher mellan 1996-2011 är lika imponerande som skrämmande. Han tillhör förstås det berömda undantaget som bekräftar regeln. Å andra sidan har Fulton aldrig lyckats mot den yttersta eliten bortsett en vinst mot Heath Herring 1999 (Herring hade slagit Evan Tanner som vid ett tillfälle hade ett record på 19-1 och med Herringförlusten som hans enda).

Vissa fighters som varit med ett tag i toppen börjar tappa i och med att sporten utvecklats. Faktum är att Rampage själv var inne på det med utvecklingen efter sin förlustmatch mot Glover nu i lördags. Frågan är alltid, precis som i boxning, när man som fighter fått nog och borde hänga upp handskarna? Det som komplicerar frågan en aning har att göra med att en del fighters också blandar ihop en svacka i karriären med att det kanske är dags att sluta. Alldeles för många har valt att lämna sporten för att senare tänkt om och återvänt. Det är dock ytterst få som lyckats riktigt bra efter att ha varit borta en längre tid. Det har givetvis med utvecklingen att göra. Även här finns det undtag som kan bekräfta regeln då vi förstås minns hur Randy Couture drog sig tillbaka för att sedan återvända och slå Tim Sylvia.

Ibland förundras jag över att inte fler fighters försöker förstå alla delikata delar av reglerna, hänger med i utvecklingen av nya tekniker och rent allmänt ens följer sporten. Det är inte alls säkert att en fighter ens på UFC-nivå är en expert rent teoretiskt när det kommer till MMA. Många, som exempelvis Niklas Bäckström, brukar säga till mig att det inte finns så mycket tid till annat än att träna.

Rampage kanske lämnar UFC nu och det skulle i sådana fall innebära att han antagligen åker till Japan igen och fightas kan man tänka sig. Väl i Japan kan nog Rampage behålla sitt namn och äga en hel del. Jag skulle tycka det var kul om han kom till Europa och deltog i någon gala här, men han lär ju knappast vara direkt billig förstås.

Legenderna

Jag ser hellre legender sluta i tid än att förlora massor av matcher i slutet av deras karriärer. Varje match Fedor gick i USA hoppades jag var hans sista. När Fedor slog Arlovski hade han slagit två tidigare UFC-mästare och avslutat dem båda. Hade han slutat då hade hans status som den bästa genom tiderna varit lättare att försvara. Även jag som gillade Fedor otroligt mycket måste säga att även om han vann sina sista matcher i karriären så är han inte den bästa genom tiderna (modern tid).

Enligt mig är det Anderson Silva som är den bästa fightern i hela världen och antagligen någonsin i sporten. Jag vill inte se Anderson Silva möta Weidman, Cung Le eller egentligen någon annan än viktgränsöverskridande matcher mot andra champs. Jag vill se honom mot Jon Jones och mot GSP och jag vill se honom vinna dessa två matcher och sedan dra sig tillbaka. En önskedröm.

Jag har alltid gillat legendariska personer. Min husgud är Myamoto Musashi och en annan jag alltid gillat är Bruce Lee. Dessa två är legender inom kampsport och hade de förlorat fyra matcher vardera i slutet av sina karriärer hade de antagligen inte varit i närheten av så stora som de är idag. Musashi duellerade förvisso på liv och död ofta så i hans fall kanske inte liknelsen går att göra men ändå.

Jag frågade mig länge om det ens går att bli en riktig legend i dessa tider och jag tror Anderson Silva är på god väg. Legendstatus har flera fighters, men riktiga odödliga legender finns det av naturliga skäl ytterst få utav. Vi lever också i en upplyst tid när det kommer till kampsport. När det gäller sporten MMA så har den öppnat upp mångas medvetande vad som fungerar. När det kommer till självskydd så har vi också fått stilar och koncept som numera känns mil ifrån 80-talets övertro på Ninjaskills i Bo F. Munthes anda.

På tal om övertro har ni hört talas om You Jitsu? Kolla här.