Hej på er kära fightplay:are!
Jag heter Anton Mattsson, tränar på Gladius MMA och satsar hårt på att få en framgångsrik karriär som proffs! Jag är för det mesta positiv, har en massa små ”sidointressen” och är väl mer eller mindre hobbyfilosof som alltid har massa (för mig) intressanta tankar i huvudet.
Gå gärna in och kika på mina sponsorers hemsidor: www.tenacity.se (fysträning som heter duga) och www.rebelsport.se (Skön butik med vanliga kläder, fightkläder och utrustning)
Jag bloggar vanligtvis framförallt på www.fightermag.se men även på www.metrobloggen.se/lifeineverybreath (något mindre seriös blogg där) men fick möjligheten att gästblogga här på fightplay, så here it goes!
Gör vad du behöver göra för att vinna dina matcher, punkt. Så känner jag. Det är vad du ska göra och vad du tränar hårt för. Det kanske rentutav är ditt jobb. Behöver du studsa runt som en clown för att vinna? Gör det. Behöver du se ut som en psykopat innan och under matchen? Gör det. Gör vad du än behöver för att det ska gå så bra som möjligt för dig. Ingen ska vara begränsad i det läget och ingen har rätt att tvinga dig till någonting, anser jag.
Vad jag kan vara skeptisk mot i vanliga fall är allt runtomkring. T.ex ett gäng från en klubb som kollar snett på folk från en annan klubb utan något personligt mellan dem utan endast pga att de vill ta ställning i någon form av påhittat ”vi-mot-dom scenario”. Folk som efter en match beter sig illa, skriker och svär framför småbarn som gömmer sig och tittar fram bakom pappas knäveck. Listan kan göras lång.
Jag anser att det finns alltför mycket sånt här i sammanhang då folk från olika klubbar/team möts och ska befinna sig på samma plats. Så mycket onödig respektlöshet och hat, sandlåde-mentalitet och rentav brist på förstånd.
Men, det som kanske är lite svårt och klurigt för oss, är att det finns två bitar av en fighters värld. En där du ska vinna en match. Där du står inför en utmaning, där det finns en skepnad framför dig som vill ta ifrån dig allt du kämpar för och för detta kan det behövas en viss inställning och en väldigt speciell attityd.
Sen finns det en annan del av en fighters liv. Det är allt runtomkring. Allt vad ett ”vanligt liv” innebär plus träning och eventuellt instruktion.
Jag lovar er: När jag fick in min höger på senaste The Zone i April och min motståndare föll till marken så fanns inget annat än ren, primitiv killer-instinct i mig (om vi ska försöka sätta ord på det). Det svartnade för ögonen och jag ville inget hellre i hela världen än att flyga på honom och krossa den sista lågan av elden som innebar att jag fortfarande kunde förlora (med allt vad det innebär). I det läget var jag inte en snäll, vänlig kille som ville le och skratta.
MEN! Mina damer och herrar. Det är det här vi måste lära oss tror jag.
En kommentator för Pride liknade Wanderlei Silvas attityd med en strömbrytare som han sätter på när det är dags att köra. Då förstör han folk och gör vad han behöver göra. När han är klar med det klickar han av den igen och är (enligt alldeles för många för att det ska vara påhittat) en väldigt schysst kille.
Jag vill inte stå med pekpinne och säga till folk vad de ska göra eller hur de ska bete sig men jag ser gärna att folk funderar lite på det. Vad har ditt beteende för konsekvenser?
Det finns många scenarion som jag ångrar där jag inte betedde mig snyggt inför, under eller efter en match (vilket ofta berodde på osäkerhet) som jag gärna ber om ursäkt för. Jag vill även be om ursäkt för kommande sådana.
Ingen är perfekt och vi kommer alla göra misstag, speciellt i pressade situationer.
Men kom igen nu, vi kan väl åtminstone försöka vara killen som förstör folk i ringen/buren, samtidigt som vi bjuder på tuggummi utanför? (Se youtube-klippet nedan)
”The man that conquers himself is superior to the one who conquers a thousand men in battle”
P.S: Jag måste få påpeka att detta sköttes väldigt bra på Alive i helgen. Även folk som jag vanligtvis kan vara ganska, låt oss säga reserverad mot betedde sig föredömligt!
Det var bra stämmning och mycket bra arrangerat!
