Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
Alla svenska boxare är ute ur OS. Det är tråkigt men smärtsamt sant och tystnaden i boxningssverige visar det. Sista svenska hoppet var Anna Laurell i 75kg. Jag hade tippat på henne som favorit i den viktklassen och för en stund trodde jag att hon hade det. Tyvärr, visade resultaten något annat. Man blir lite knäckt och känner medlidande med Anna i det här trots att man inte känner kvinnan.
De flesta visste att det var hennes sista chans för ett OS. Därför svider det lite extra nu när det inte gick hem med en medalj. Hon har gjort många framgångar inom sporten med både VM, EM och SM medaljer i bagaget. Det var ”bara” OS medalj kvar. Vad som händer nu får tiden utvisa, men det skulle inte förvåna mig om hon efter detta lägger handskarna på hyllan – med förhoppningen att hon går med flaggan i topp och med ett leende på läpparna.
Självklart har jag följt OS-boxningen. Det har nästan blivit för mycket framför soffan att man undrar om det var värt att offra rummålandet och iordningställandet. Oavsett har jag haft nöjet att se grym boxning! Både från herr och damsidan. Den som förvånade mig mest i dam var amerikanskan Marlen Esparza (hon lät lite väl mycket när hon slog) som förvånade mig med schysst boxningsstil och rapp boxning.
Stämningen på arenan var stundtals tyst och andra stunder var det som en fotbollsarena med galet hög klack! Hade varit häftigt att vara där med fullsatt arena som hejjar på damboxningen (!). Det var speciellt under matchen mellan Natasha Jonas och Katie Taylor som stämningen var högre än topp. Det måste det ha varit eftersom man kände det genom Tv-rutan. Rolig match! Och verkligen kul att se snabbhet och skicklighet bland damerna.
Självklart hade det varit roligt att se en svenne på prispallen. Det är vad som gör OS till OS – att bli patriotisk för en stund. I mitt fall blir jag både filippinsk och svensk som hejjar hjärtligt.
