Jag tillhör dem som tycker att politiker många gånger får oförtjänt mycket kritik… Den allmänna meningen varierar mellan att politiker tjänar för mycket, är lata eller medvetet fattar illvilliga beslut… Ja, ni vet själva ni har hört det förr och kanske rent av själva bidragit med att ge politikerna en känga i röven. Dessa arma stackars satar som i dessa tider drivs av något så sällsynt som idealism. Ja, tro mig så är det faktiskt… Han/hon är en kuf kallad fritidspolitiker som i sin ungdom oegennyttigt gått med i ett parti för att förändra samhället till något bättre…
De gör sitt bästa för att se arga ut på varandra men säger i princip samma sak. Mer trygghet, fler jobb, ökad jämställdhet, ökad frihet och mer rättvisa. Det som skiljer är synen på vad som är rättvist och vad som är frihet samt hur man ska ta sig till målen. Med perspektivet rättvisa och frihet för ögonen startade i början av 2000-talet en debatt kring det svenska proffsboxningsförbudet.
Ett ljushuvud hade kommit på att en smäll är en smäll oavsett om den slagne får betalt eller inte. Och att smällen tär lika hårt på kropp och knopp oavsett om den kommer från en kickboxare, taekwondo utövare, amatörboxare eller proffsboxare.
Varför får den ena fightas men inte den andre? På den frågan fanns inget bra svar… en smäll är ju en smäll och en skada är en skada oavsett pengar, check. Den ledande tanken måste bestå i att skydda våra svenska idrottsmän så att de inte drar på sig (hjärn) skador, check. Nu behövde man bara sätta sig ner och utreda hur det ser ut med skaderisker och utifrån resultatet skapa och sätta en gemensam regelstandard för alla.
På så vis skulle man kunna bota diskrimineringens ondska, ingen skulle längre kunna bli diskriminerad p.g.a. stil.
En vacker tanke och ett rättvisepatos som skulle kunna ligga tillgrund för en ny övergripande syn på all idrott. Borde inte alla i rättvisans namn få del av politikernas nyväckta medicinska välvilja? Kanske skulle hockey kunna bli kvitt spelförstörande tacklingarna och ständigt återkommande slagsmål som årligen producerar långt fler hjärnskador än kampsporten. Kanske skulle ridningen i allmänhet och fältritt i synnerhet nu få ett nytt reglemente som slog vakt om både häst och ryttares säkerhet (här dör såväl hästar och ryttare på årsbasis). Vi i branschen fruktade dock det värsta, men se nej, istället tog en hyfsat nykter och nyanserad debatt form. Regeringens enmansutredare Britt Solberg visade förståelse för argumenten som kom ifrån våra djupa led. Branschen menade att bara sakligt och vetenskapligt underbyggda argument ska tillåtas spela roll för hur sporterna bedrivs. Man var positiv till en reglering för få veta vad det är som gäller.
Många politiker bland annat Alf Svensson då ledare för Kristdemokraterna ställde sig positiva till förslaget om att tillåta proffsboxning. Mona Sahlin och andra framstående politiska röster följde debatten och var även de försiktigtvis positiva till en ändrad hållning. Paolo Roberto den mest kände förespråkaren gjorde ett jättejobb tillsammans med bl.a. August Wallén. August var noga med att hålla debatten på en medicinsknivå. M.a.o. frågan om vad regelverken kan tillåta utan onödigt stora risker för den aktive. Det visade sig vara ett effektivt drag, undan för undan tröt argumenten för de som med moral som utgångspunkt ville förbjuda sporterna. Moralisterna ansåg att en idrott som syftar till att knacka sansen ur en motståndare har en felaktig etik och därför måste anses skadlig. De flesta moralisterna hade eller har aldrig utövat någon kampsport. De har i de fina salongerna mellan vägg och skål utan att blinka avfärdat en hel idrottssektor som oseriös, våldsbenägen, kriminell och dum. Moralisterna lutade sig tryggt tillbaka på en osaklig medierapportering om MMA och de nya ”dödssporterna”.
Moralisterna visade sig ha ett trumfkort de hade en minister på sin sida inte vilken som helst utan dåvarande idrottsminister Bo Ringholm och det mina damer och herrar stavas problem. Bosse Ringholm gick snabbt vilse i debatten, tog parti för och emot än det ena än det andra och visade ofta påtagligt prov på att vara illa påläst.
I vårt öppna samhälle får folk tycka och uttrycka olika åsikter vilket är viktigt rättvist och bra. Men av den som är satt att bestämma över hur andra ska få bedriva sina fritidsaktiviteter har man rätt att förvänta sig att åsikterna är välunderbyggda. Jag förväntar mig att man sätter sig in i frågeställningarna, tar in fakta och gör någon form av fältresearch. Typ besöker klubbar och tävlingar. Inget av detta gjorde idrottsministern Bosse ”Tosse” Ringholm som ofta blev tagen på sängen med frågor rörande kampsport. MMA borde förbjudas, K-1 var en styggelse ja Bosse tyckte en massa saker som varken regeringens enmansutredare Britt Solberg eller andra sakkunniga var beredda att skriva under på. På punkt efter punkt tvingades han backa då han slutligen insåg att samhället för länge sedan passerat den punkt då vissa godtyckligt kan bedöma vad som är passande för andra. Och att samhället idag nått en punkt där rationella argument bör gälla och där saklighet är fundamenta.
Efter att ha blivit lite stukad rätade han trumpet in sig i ledet och än en gång såg vi ut att styra mot en nykter lagstiftning beträffande våra idrotter.
Nu slumpade det sig så att jag tillsammans med Kasra och Mats på Innuendo som arranger K-1 Scandinavia diskuterade matcher man inte kan missa. I ett ögonblick av ”Divine insight” fäller jag förslaget att en match mellan Paolo Roberto och Armand Kranjc vore ett genidrag. Den skulle ställa allt på kant eftersom proffsboxningen fortfarande var förbjuden men inte professionell K-1 fighting. En sådan ”hook” kan media inte undgå vilket innebär att man får en enorm media exponering, mer publik och lägre PR kostnader. Innuendo gillade förslaget, Paolo och Armand lyssnade sa tack men nej tack, inte denna gång…
Men skam den som ger sig detta var fröet som gjorde att man fick George Scott och Zoltan Sarossy upp i ringen. Allt blev som förutspått tidningarna skrev, publiken kom (över 11500 pers.) matchen vart till och med bra. För första gången i sin karriär fick George Scott Sveriges kanske genom tiderna främste boxare fightas inför hemmapublik. En tandlös lag som snart skulle ersättas av en ny hade blivit avklädd. Alla skulle kunnat vara glada och nöjda… Men som du säkert redan gissat så kände sig Bosse Ringholm trampad på tårna hans ursprungliga ståndpunkt hade varit att förbudet mot proffsboxning skulle utvidgas till att gälla fler kampsporter.
När journalisterna näsvist ställde frågan hur det kom sig att K-1 kunde låta proffsboxare fightas trots proffsförbudet så brann det i politikerns huvud. Nu var goda råd dyra och han uppbådade all sin kraft för att genomföra den ena tossigheten efter den andra. Ett förslag var att polismyndigheten skulle ge tillstånd och sörja för uppföljning av regelverket. Polisen visade sig vara måttligt intresserad och återremitterade ärendet. Det blev slutligen Länsstyrelsen Örebro som fick i uppdrag att administrera regelverket som ska göra kampsportandet säkrare. Idag är det så säkert att vi inte ens får sparra med tidtagning och poängbedömning utan att söka sanktion, ha tävlingslicens, domare och läkare närvarande. Det har blivit både dyrt och knivigt att ens hålla ett klubbmästerskap. Under mer än 25 år haft vi arrangerat två KM per år ingen av de flera hundra som fightats har dragit på sig värre skador än fläskläpp, näsblod eller stukningar. I december var det endast 6 pers som ställde upp i KM. Bredden i våra idrotter hotas på grund av en politisk maktdemonstration som endast skenbart är till för att öka säkerheten men som egentligen är en eftergift för medias skapade moralpanik…
Bosse ”Tosse” Ringholm vars idrottskoll härrör från en fotbollsklubb i Enskede lyckades inte utverka några som helst effektiva metoder för att stoppa det läktarvåld som varje vecka skickar fotbolls fans på intensivvård. Kanske var han för avtrubbad för att se problemen? De kanske blir tydligare på håll? Kanske har han tillbringat så mycket tid i den parlamentariska världen att han utvecklat en större acceptans för ”pöbelvåld” än kamp man mot man? Inte vet jag. Jag vet bara att hans tid som minister var katastrofal och att han underblåste alla fördomar om att politiker tjänar för mycket, är lata eller medvetet fattar illvilliga beslut…
I nästa liv om han nu ska envisas med att reinkarneras så borde Bosses stora uppgift bli att hålla koll på sina kolleger runt om i världen… Se och njut!
Kanske ska vi som bransch kontra genom att använda den journalistiska kompetens som finns i våra djupa led.
Hej igen! Tack för all feedback på förra veckans krönika mitt gamla svarta hjärta blev alldeles rört av att så många var positiva…
Då och Nu
Hur står sig dagens fighters mot gårdagens…
Gjorde en intressant upptäckt då jag fick tillbaka konverterade VHS band från -80 talets klubbmästerskap. Istället för timmar av underbar njutning rullade den externa hårddisken upp en obarmhärtig antiklimax. Det sorgliga i det jag såg var att standarden var… hm, inte så… hm hög!
Förvisso har alltid våra KM varit tänkta som plantskola för blivande fighters. M.a.o. får de som redan debuterat i ”riktiga” tävlingar inte vara med. Här ska talangerna för första gången få känna pressen av att bli både bankad och bedömd. Det skulle kunna förklara varför det ser så bedrövligt… men tyvärr är det nog bara halva sanningen! Någonting har hänt och kanske är det helt enkelt så att allt inte var bättre förr… Tänk om det är så att den som var geni igår kommer ses som en bluff imorgon. Då ligger i alla fall jag och många med mig riktigt illa till redan nu. Om 10-20 år så blir det kanske din tur att förvandlas till en skojare i historiens ögon. Eller…?
Sent 80 och tidigt -90 tal var en gyllene era som präglades av en bred generationsväxling då många unga tränare startade egna klubbar. I Stockholm hette de Weija Nyman, Rolly Gonzales Pelltier, Paul Doumbia & Thomas Franzén, Hassan Sidibaba, Jong oh Cho, Tony Tefke, Thabo Motsieloa och Chago Rodrigues Segura. På mattan fanns auktoriteter som Magnus Cederblad, Paolo Roberto, Thomas Hallman, Marcus Thorén, Paasi Kutti, Dragomir ”Gaggo” Mrsic, Ola Ahlvarsson, Fredrik Wagner, Thomas Rasmussen, Magnus Ellertsson (Liam Norberg) och Mats Söderström för att nämna några. Alla dessa kunde konsten att dra ner både jubel och tjejer från läktarna. Idag är det inte lika många som njuter den lyxen. Dagens unga stjärnor får trots utmärkt fighting slita ont för att vinna uppmärksamhet. Vår klubbs ”golden boy”’ Nils Widlund är kanske den som lyckats bäst med att bli idoliserad men så har han en egen blogg på ’fightplay’, 1230 vänner och cirkus 827 bilder upplagda på Facebook… Slagskeppets motsvarighet Sanny Dahlbeck är likaså ung, snygg, begåvad men tvingas även han slita för att underhålla legenden om sig själv med hjälp av 1450 vänner och 1326 bilder på Facebook. Tja, nu går det ingen nöd på just de här killarna, de får respekt, fame och emellanåt ett blygsamt gage. Slutsatsen blir att de förvisso är stjärnor men knappast större än de största på -80 talet.
O.K. så hajpen var större ’back in the days’ men hur står sig dagens generation av fighters mot de bästa av igår…? Vad tror du…?
Personligen är jag övertygad om att dagens fighters skulle stå sig väl mot gårdagens. Faktum är att de som var bäst då skulle få svårt att stå en hel match mot många av dagens bästa. Det är helt enkelt utvecklingen som obarmhärtigt rullar på och gör att fler tränar mer, bättre och längre. Gårdagens fighters slutade tävla när de var 24-25 år efter 7-8 års karriär. Jörgen Kruth är i dag 35 år, började träna 1984 och tävlar fortfarande. Björn Kjöllerström har fyllt 30 och tänker fullfölja nysatsningen som gav två VM guld och ett VM brons under 2009. Den första stora skillnaden är alltså karriärens längd, träningens mängd och dess innehåll. Den stora avgörande skillnaden jag ser hos dagens fighters är att man tvingas fatta nya beslut snabbare än vad min generation behövde. För att likna det vid fotboll kan man säga att man måste behärska konsten att snabbt kunna ställa om spelet… och att för varje ny situation som uppstår äga flera olika repliker. Dessa repliker måste drillas in i ryggmärgen i realistiska övningar så att kroppen ska kunna fortsätta ”välja rätt” per automatik även när tröttheten smyger sig på. Styrkemässigt och tekniskt har dock ingenting hänt. Att slå snabbt, att sparka hårt eller högt kunde min generation minst lika bra. Skillnaden är att man idag snabbare uppfattar, analyserar och utnyttjar motståndarens brister. Dagens fighters är också mer professionellt hanterade av sin omgivning. Våra toppfighters tränar tidigt på morgonen med Hayes Jemide som pushar, sporrar och pressar dem att ge allt. På kvällen tränar man på klubben eller utbytes boxas med Petri Eriksson från Örnen och lägger in styrkepass alltefter individuella behov. Det finns inte många utanför professionell idrott som tränar mer eller hårdare än dagens elitkampsportare, bara att ifrån soffan sitta och se Abbe Joof’s satsning inför ’Rumble of the Kings’ gjorde ont..! Han fick sitt livs chans att möta en av de riktigt stora. En seger mot Kyshenko hade placerat Abbe högt uppe på K-1 himlen med många generösa matcherbjudanden från hela världen. Han var nära men nådde inte riktigt fram… Däremot inspirerade han och Marcus Öberg den unga generationen som fick kvitto på att ingenting är omöjligt. I dag har vi fått en stark återväxt av unga män och kvinnor som har ’Star Quality’ och personligen ser jag att det börjar dra ihop sig till ett riktigt getingbo för herrar -63.5 kg, K-1 regler. Man kan lätt plocka ihop ett startfält med 8-10 riktigt duktiga svenskar som håller god internationell standard… Den som blir klassens suverän kommer också att bli -10 talets kampsportslegend. Oavsett internationella framgångar måste morgondagens svenska stjärnor först bevisa sig på hemmaplan för att vinna publikens hjärta. Då men först då kommer ni att få det erkännande ni förtjänar visst känns det spännande..? Och framförallt kanske ni då en gång för alla slipper höra gubbtjatet om att det var bättre förr…
Vänner vi har en gemensam kärlek och självklart handlar krönikan om henne. Denna dam är ömsom grym och hård, ömsom bländande vacker. Hon kräver allt av sina älskare, inget offer är för stort, hon vill inte bara ha din tid, hon kräver din totala uppmärksamhet och precis när du tror att du lärt känna henne ändrar hon sig. Plötsligt ska du inte längre bara vara den starkaste och snabbaste nej nu vill hon att du ska vara den sluge och avvaktande för att dagen efter kräva att du ska vara djärv, eldig och offensiv. Hon är smärtsamt ärlig och bestraffar de som inte böjer sig för hennes krav. Men för de som klarar att ge henne det hon kräver kommer hon blomma och slösa med sin kärlek . Ja, du vet för du känner henne redan under många namn men låt oss här kalla henne Madame Martial Arts.
Genom stridskonsten har hon utvecklat min person, lärt mig känna styrkor och svagheter, lockat mig att testat olika idéer och möta mina inre rädslor. Kort sagt hon har gett mig massor av kunskap om mig själv, livet och er mina med människor. Vi har varit ihop i 32 år och jag är fortfarande lika kär trots att jag delar henne med dig och många, många andra…
Mina krönikor kommer handla om hennes och mitt förhållande så varför inte börja med att ta en titt på hur hon förändrats över åren. Madame Martial Arts täcker i det här sammanhanget både kampsport och stridskonst. Skiljelinjen mellan begreppen är varken självklar eller särskilt tydlig men i kampsport tävlar man, i stridskonst duellerar man. I kampsport flyger man simulator, i stridskonst är det skarpt läge som gäller. Där är syftet att till lägsta pris segra genom att snabbt och effektivt oskadliggöra motståndaren oavsett vilka skador man tillfogar. I kampsport är segern viktig men ändå underordnad principen att idrottarna ska ha ett starkt skydd i form av regler, läkarkontroller. Vid minsta risk för permanent skada ska säkerhetssystemen avbryta matchen eller karriären.
1978 då jag började min bana tränade man stridskonst och tävlade i kampsport. Den som var bäst på kampsport kunde antas vara bäst på stridskonst. Den accepterade och godkända metoden för att mäta en stils effektivitet var i reglerad tävling. På den tiden var karaten störst av alla kampstilar, den ansågs så farlig att man för att undvika dödligt våld tvingades bryta slag och sparkduellen för att dela ut poäng efter varje träff. Ja, träff och träff man fick förvisso träffa med tekniker mot kroppen men absolut inte mot ansiktet. Mot ansiktet var det så kallad ”skin touch” som gällde. Tekniken måste rätt utförd komma så nära motståndaren att den nuddade denne utan att kraften trycktes in i dennes huvud. Stor del av tiden gick åt att träna Kata och gamla tricks som stilarnas grundare kommit på eller fått nedärvt från sina läromästare.
Flertalet av dess tekniker kan och kunde bara betraktas på i uppgjorda situationer så fort man tog till fri sparring så flög de till väders. Varje stil inom karate och kung fu med för den delen hävdade med emfas att regelsystemen förvisso var bra men tyvärr diskriminerade just dem från att kunna få släppa loss sina livsfarliga tekniker. Ju sämre det gick för en stil på tävlingsmattan desto mer diskriminerande var reglerna och desto större var kraven från mästaren att eleverna än mer troget skulle hänge sig åt att studera stilen innersta hemliga väsen… Något som förstås skulle bli korrupt om eleven gick och tränade någon annan stil parallellt renlärighet var A och O.
Du som inte var med på den tiden anar inte hur underbart livet som mästare kunde te sig. Endast genom att blunda och andas rätt, göra Kata och städa dojon på knä samt blint lyda mästaren kunde eleven nå nya djupa inre dimensioner av medvetande. Med andra ord så var Madame Martial Arts inte bara en fråga om stridskonst och eller kampsport utan också inre kontemplation och själsutveckling. Det måste ha varit marigt för de andra inom riksidrottsförbundet att förhålla sig till ett gäng idrottsmän som tävlade i simulerad dödsfight i syfte att uppnå ett djupare och förhoppningsvis evigt själsliv.
Det kanske inte är så underligt att den snusande idrottsjournalisten ifrån bandybältet tyckte att det var snurrigt att prata med dessa ”stolliga tjommar”. Varje gång han försökte sätta sig in i ”sporterna” för att skriva en blänkare om den nye Karate världsmästaren fick han 15 arga samtal om att allt bara var bluff och nys. ”Den där killen är bara världsmästare i Goju ryu, Shotokan är så mycket större o förresten så det är WUKO som gäller eller möjligtvis Kyuokushins Knockdown Karate ”. Själv tränade jag för Louis Lin som hade en Kung fu klubb på Markvardsgatan. Till en början var jag helt säker på att ”This was the shit” Louis hade tränat med Bruce Lee och hade spöat Ingo de Jong en kampsportsmästare från Goju Ryu .
Vi kunde vara trygga i det att vi fick den bästa träning som gick att uppbringa i denna del av världen. Med den insikten kunde jag bakåtlutad sitta o glo mig genom Karate och Taekwon Do SM det där var ju killar man borde ta ganska lätt eftersom jag var i toppen på den bästa klubben..! Det blev till slut en lite tom känsla att aldrig få utbyta erfarenhet med andra som tränat fighting utifrån andra utgångspunkter så efter 5 år packade jag ihop och blev min egen herre. För att utvecklas började jag träna med andra killarsom var duktiga inom andra kampsporter. Det var en jävligt rolig tid även om vi bröt ett tabu och ansågs vara illojala och oseriösa av de sanna mästarna.
Några från Louis Lin följde mig jag tror att de var någonstans runt 140 personer faktiskt. Så från dag ett hade jag en av Stockholms största klubbar. Vad jag saknade var en organisation i ryggen och naturligtvis tävlingsutbyte, så i samråd med min dåvarande ärkerival Taekwondo mästaren Chago Rodriguez bestämdes att våra klubbar, en gång för alla skulle mötas i en för att se vilken stil det var som var mest effektiv. Året var 1984 och efter att vi enats om vilka reglerna som skulle gälla begav vi oss till Stockholms stadium. Där tog vi bilder coola bilder på oss själva i olika fightposer.
Poser som aldrig någonsin använts i matchJ eller på gatan, men som sagt coola var de. Postern var ett mekande med självhäftande bokstäver linjal och tuschpenna men den funkade… 1900 personer kom för att se spektaklet. Ett bombhot mot arenan som gjorde att publiken fick stå o frysa i 2 timmar, men inte ens det avskräckte. Skandinaviens första Mixed Martial Arts gala vart en succé och blev indirekt startskott för den utveckling vi ser idag. Snacket om mästare och stilar har sedan dess mer och mer ersatts av snack om enskilda idrottsmän och framgångsrika klubbar.
Vi fick i många år utstå kritik för att inte vara en ”riktig” Kung fu klubb. Brottet låg i att vi utvecklade nya metoder istället för att lägga ner all tid på traditionella tekniker. Idag har kritiken tystnat som resultat av att 100 % av svenska landslaget i Sanshuo under de senaste åren kommit ifrån oss. Många före detta kritiker har dock slutat att tävla. Varför vet de bäst själva men kanske har teori och verklighet kolliderat. Madame Martial Arts dikterar villkoren och vi kan bara förhålla oss till hennes nycker så jag hoppas att de anpassar sig och snart kommer tillbaka.
Det finns liksom inget val Madammen bestämmer och hon har ”do or die” inskrivet i kärlekskontraktet. För att kompensera att det gått kräftgång på den svenska Kung fu scenen tävlar vi nu också i Kickboxning, Thai boxning och K-1. Det har hittills funkat bra. Kanske för att dessa stilar inte sysslar med själavård och bevarande av metoder som tiden sprungit ifrån. Dessa nykomlingar i budo och kampsportsförbundet har tillsammans med MMA en idrottslig approach och är därför lätta att ta till sig. Så här ser reglerna ut, lär dig dem och du är välkommen att delta och spela spelet.
Till följd av utvecklingen har kampsporterna blivit hårdare än stridskonsterna med krav på god fysik och realistisk träning i förhållande till tävlingsmomentet. Vad en fighter skulle kunna göra under andra omständigheter kan nu lämnas därhän. Det är vad han kan göra under de regler som gäller som är intressant. Det är något som kan begripas av alla till och med en snusande journalist från bandybältet…
