Jag är inte rädd för smärtan, jag är inte rädd för att skada mig.. jag är inte rädd för någon i ringen.. jag är bara jävligt rädd för att förlora.
Så många gånger har jag hört det sägas – Jag är så jävla rädd för att förlora. Varför är det så? Är det för att man är så ensam i ringen? Trots ivrigt påhejande klubbkompisar och en engagerad och trygg coach så är man så blottad på något sätt. Ensam. Tänk om jag inte gör mitt bästa? Tänk om jag inte presterar på topp? Har jag verkligen förberett mig ordentligt? Studerat min motståndare tillräckligt? Rädslan att förlora. Att vara den vars båda armar blir hängande neråt när domarens sergergest drar motståndarens vällindade hand upp i luften. Den bittra eftersmaken av att vara en förlorare. Huvudet hänger neråt och svetten porlar fram och rinner som en rännil ner mot näsan och eftersom blicken är fastklistrad i golvet känns den blöta mattan under mina fötter som en stor jävla pöl med tårar. Känn ingen medkänsla tack! En fighter hatar att färlora!
Alla förlorar någon gång. Ja, det är ju faktiskt så att det förlorar någon som förlorar varje gång en match äger rum. Men, tänk om det är så att man blir så rädd att förlora att man indirekt bromsar viljan att vinna? Ja, så borde det naturligtvis vara. Hjärnspöken och rädslor som får en att tappa fokus. Fokus som behövs på något viktigare än rädslor. Jag har till och med hört folk (tävlandes på absoluta toppnivå) som helst inte värmer upp ordentligt – av rädsla att bli för trött på matchen. Väldigt oklokt och ett väldigt tydligt tecken på att rädsla bromsar upp rationella och konstruktiva tankar. Jag vet att man kan arbeta bort rädslor. Om man verkligen vill. För som jag sa i en tidigare krönika. Det finns ingen känsla som är så stark att inte viljan kan ta bort den. Och rädsla är inte något bra. Fokus ska födas ur vilja och kan aldrig växa ur rädsla.
Jag tävlar inte längre, och har inte gått en match sedan mitt SM-guld 2003, så några rädslor i kampsportssammanhang har jag inte längre. Ska jag vara helt ärlig är jag nog ganska orädd av mig och egentligen är det bara en sak jag verkligen fruktar i livet – att det ska hända de jag älskar något. Att var helt maktlös och förlora någon jag älskar. Jag tror inte på ödet och jag tror inte att det finns en mening med allt. Men jag tror att man kan hitta en mening med allt. Människan är nog skapad så, det gör att vi överlever de mest brutala sorger.
Det här blev ett emotionellt inlägg på något sätt, speciellt det sista stycket som fick mig att tänka på all kärlek som omger mig och det gör mig rörd och varm inuti.. Avslutar med att sända en stor kram till alla där ute.
Nej tack. Jag vill inte se skinkorna på nyvaxade brudar när jag går på kampsportsgalor.
Det har gått lång tid sedan jag skrev min senaste krönika. Min tid är knapp och jag försöker tänka på balansen jag pratade om i min första krönika. Balansen mellan knopp och kropp. Hjärta och hjärna. Tappade balansen under några dagar, och min knopp blev väldigt trött och jag har bara befunnit mig på svensk mark två dagar av veckans sju på senaste tiden.. Sorry kära läsare. Men jag var helt enkelt tvungen att ta en liten krönikepaus.
I dag är det 8 mars och vilken dag är det? Den någorlunda allmänbildade läsaren vet säkert att det är internationella kvinnodagen, och vad passar bättre än att en dag som denna skriva om kvinnofrågor?
Tänkte orera en stund om utvecklingen av kvinnliga kampsportare. Men istället för att skriva om det (som ju går åt rätt håll) tänkte jag ta upp ett annat ämnet rondflickor (som går åt fel håll i mina ögon). Är det förlegat och pinsamt? Eller är det sexigt och underhållande? Jag läste om en Umefighter – Kim Carnérus – som haft som krav på arrangören att ta bort rondflickorna från hans match på en gala i Uppsala förra året. Wow! Han är min nya idol. Jag förstår Kim. Och precis som han sa i artikeln hoppas jag, och tror, att folk kommer på galor för att titta på kampsport. Att kampsporten ska vara underhållningen. Att det ska kännas bekvämt för alla i publiken – och att ingen ska behöva vrida sig av genans i åskådarleden.
För bara drygt ett år sedan hade jag lite svårt att bestämma mig i frågan, kan inte förstå hur jag tänkte då. För idag är svaret på min fråga kring ämnet ”utmedbrösteninmedmagen”-rondvisningarna självklart. BORT MED SKITEN. Det är gammaldags, förlegat och stereotypt. Bryt mönster kära kampsportsgalearrangörer. Bryt ett mönster som inte gör något gott för kvinnors framtid inom kampsport.
Kärlek föder kärlek. Idag skickar jag mina kramar till alla medsystrar där ute! Kick ass ladies.
Eder filosof i Fightplaynatten
Ni som har följt min blogg och ni som jag har fått äran att träffa och prata med IRL känner säkert till min ståndpunkt i det här med att våga vara stolt över sig själv och dessutom våga säga det högt. Ibland kallar vi det här fenomenet för den svenska avundsjukan. Oförmågan att hålla tillbaka och kontrollera sin irritation på andras framgång (läs kommentarerna på några av bloggarna så vet ni vad jag menar).
Den egna motivationen och viljan är helt avgörande för framgång i idrottsliga sammanhang på den allra högsta nivån. Det råder ingen tvekan om det. Om jag ska vara helt ärlig, och jag har ju lovat att vara det i mina krönikor, så tror jag att det är just detta med andras framgång, som ligger till grund för den här avundsjukan – svensk eller inte. För innerst inne vet man. Man vet att de allra mest framgångsrika idrottsmännen och kvinnorna är de som varit allra mest motiverade och haft den starkaste viljan. Tiden då man med tur kunde nå längst känns avlägsen och gammal. Man vet att nyckeln till ens egna framgång är motivation. Och är någon mer motiverad så lyckas den personen med allra största säkerhet bättre än en själv och det i sin tur leder till att man, istället för att känna glädje över den andres framgång, känner sig misslyckad för sin egen ”motgång”. Som kanske egentligen beror på egna bristen på motivation? Förstår ni vad jag menar?
Vet ni vad jag tror, jag tror att alltför många tillbringar alltför mycket tid på att hitta fel hos andra. Allra helst när det går bra för någon. Det är synd tycker jag, allra helst eftersom jag tror att det till stor del bara handlar om just det, avundsjuka och känsla av eget misslyckande.
Alltför många gånger möter jag människor (svenskar i synnerhet) som räds det egna berömmet och stoltheten i den egna framgången. Jag tror det är en bitter eftersmak av det vi kallar avundsjukan (observera att jag tagit bort ordet svenska framför avundsjukan). Det finns en rädsla att verka skrytsam, kanske verkar man överlägsen och alltför uppblåst om man gillar sig själv och dessutom pratar om det. För det vill vi ju inte att någon ska tro. Man vill inte att någon ska tro att man tror att man är något?
Ve och fasa för avundsjukan helt enkelt. Den är förödande om den får ta över! Låt den bli ett uppvaknande. När ni känner den. Avundsjukan alltså. Omvänd den bli en drivkraft och uppmuntra och bekräfta framgång hos andra! Gläds åt andras framgång! Tänk på att en känsla aldrig är så stark att inte tanken kan stoppa den om viljan finns.
Kärlek föder kärlek.
En lagom filosofiskt seriös bild på mig. Hjärnan och hjärtat i symbios. Jag tränar MMA (tack Forca än en gång för att väckte upp min passion som höll på att snöa inne i min iver att göra karriär på annat håll)men har en bakgrund inom kickboxning och Muay Thai. För er nya läsare. Så att ni vet. Ja just det. Jag gillar att dansa också. Tror att 2010 blir året då jag anmäler mig till en salsakurs. Är det någon som hakar på? Nisse?
Först och främst. En stor kram till alla er som kommenterat och bidragit med uppmuntrande ord kring mitt skrivande. Det är en ära att få skriva här på fightplay. Möjligheten att dela mina funderingar med er gör mig till en riktig Glader! Nåväl, jag ska inte bli sentimental… Jag funderade länge på att skriva om den svenska avundsjukan i mitt första inlägg, ett ämne som ligger nära tillhands och som känns högaktuellt och alltid är roligt att filosofera kring.. Men.. mina tankar gled långsamt över till något som fascinerat mig genom hela livet. Både som idrottare och som yrkeskvinna.. Det mänskliga psyket. Och hur allt hänger ihop. Vikten av mental träning i tid då mental ohälsa blivit någons slags allmän folkhälsosjukdom. Vem hade hört talas om utbrändhet för 10 år sedan?
Att kroppen och knoppen hör ihop. Det förstår alla. Nästan alla tror jag. I alla fall de som någon gång hört talas placeboeffekt. Placeboeffekt, smaka på ordet och dess innebörd. Du tror att du fått en medicin som ska ge en viss effekt, och trots att det är ett totalt verkningslöst piller rent medicintekniskt så uppnås effekten. För att du tror på dess verkan. Tron ger alltså, till viss del, ett fysiskt resultat. Det har tusentals studier bevisat och det har tusentals forskare och vetenskapsmän kliat sig i huvudet för. Hur mycket påverkar själen vår fysiska hälsa? Jag vet egentligen inte. Och inte heller har jag tillgång till något facit. Jag bara tror. Min tro bygger på att fokusera på det positiva scenariot.
Med en tro på det positiva och med insikten om att man kan välja sina reaktioner mer än man tror inser man ganska snabbt att det finns en slags härlig symbios mellan det psykiska och det fysiska. De två motpolerna – det konkreta och det abstrakta tar hand om varandra. Låter vi kroppen förfalla (jag menar inte sjukdomar, handikapp.. ja ni förstår vad jag menar) så påverkar det vårt psykiska välmående. Och tvärtom, fastnar vi i ett psykiskt illamående under en längre period påverkas vår fysiska hälsa. Allt hänger ihop med andra ord. Vi kan inte utesluta det ena eller andra. Ibland blir jag rädd att vi i all hets efter den rutigaste magen, de största armarna och den mest perfekta solbrännan glömmer vad som är verkligen viktigt. Att börja inuti. Att tänka på att allt hänger ihop. Att knoppen är lika viktig. Träna era kroppar kära läsare, men träna hjärnan lika mycket. Vi vet alla att om vi tränar på något så blir vi bättre på det. Hjärnan behöver alltså också träning. Träning med kontinuitet.
Men hur gör man då? Jag kanske orerar här om saker ni redan vet? Vi är upplysta, informerade och bombarderade med tips och tricks om HUR vi ska göra. Vi förstår och vet mer än vi vet att vi vet ;). Jag fick ett gott råd en gång och det vill jag dela med er..
Ju mer du vågar veckla ut dig, desto mer utvecklas du.
Ingen blogg, men ni kommer kunna följa mina tankar i mina fightplaykrönikor och i andra sammanhang. Som här, på Superior Challenge senast.
Ömsom grym och hård, ömsom bländande vacker. Så beskriver Thabo Madame Martial Arts. Jag skojade lite med Thabo och skrev att jag först trodde att det var mig han beskrev. En mångfacetterad kvinna i sina bästa år, med ett vackert yttre och en otrolig självdistans ;). Stor respekt till Thabo som omnämner kampsport i form av en kvinna.. Jag har samma känslor som du Thabo. Det är kärlek och för mig är den evig.
Blogg är ju som mediaform ett relativt nytt fenomen och för mig har blogglivet kantats av prövningar på min alldeles för korta stubin och min ibland lite överdrivet sensibla sida. Alla som känner mig lite mer personligen, jag antar att de flesta som läser här inte tillhör den kategorin, vet exakt vad jag talar om. Jag är väldigt direkt och jag läcker känslor hela tiden. Vad är pokerfejs? Jag har inget och kommer säkert aldrig kunna skaffa mig ett. Nåvål, ska försöka komma till en slags slutkläm. Min blogg upphör. Från och med nu. MEN! Jag uppstår i ny skepnad. Som krönikör. Det passar mig bättre. Självklart här på fighplay. Det är så vi jobbar. Med familjen i ryggen. Figthplayfamiljen.
Jag ser fram emot att få dela mina tankar med er i fortsättningen också. Mina krönikor kommer innehålla allt. Den röda tråden blir kärlek. Kärleken till livet och kärleken till Madame Martial Art!
Respekt och kärlek till er som följt min blogg. Missa inte mina veckokrönikor. Om ni känner alltför stor abstinens eller om ni fått en obehaglig halsbränna och magknip för att ni tror jag kommer att försvinna. Lugn.. bara lugn… I am still here!!!!
Vaknade med en isande känsla krypande längs ryggraden att något var väldigt fel. Det var det också. Tiden. Klockan. Morgonen. För tidigt! Igår ställde jag bilen utanför huset, för ovanlighetens skull, jag har nämligen ett garage och föredrar faktiskt att promenera de 100 meterna till kontoret. Men imorse stod den alltså fint och prydligt parkerad intill trottoaren..När jag pulsade fram i nysnön på väg fram till mitt älskade transportmedel upptäckte jag att någon vänlig person plogat in min bil.
Det syns inte så bra på bilden. Men isen och snön var helt kompakt och jag kunde inte komma ut!!
Man tackar. Jag hade inga handskar, inga vinterskor, ingen varm jacka och kunde inte heller lämna bilen eftersom det var städdag idag. Med andra ord, fler plogbilar på gång och garanterad femhundring i böter.
Efter att bränt lite gummi i snön lyckades jag bara gräva mig själv djupare ner i den vita kompakta sörjan. Då uppenbarar sig två orangeklädda sopgubbar (antar att det inte är deras officiella titel.. ). Vilka hjältar! De tog fram skottspade och efter att jag skottat bort det värsta knuffade de mig ur gropen. Såg inga vingar på deras rygg men för mig var de två räddande änglar. Kram till er.
En ängel!!!!
Annars en väldigt bra dag för mig. Jag fick visa leg (id – inte mitt ben) på systemet. Jag fick reklamera tights och jag var otroligt produktiv på jobbet. Men jag har inte hunnit träna än. Hur ska jag hinna kombinera min karriär med min kampsportsträning. Trots att jag varken har klubben, katten eller något annat som tar min tid så räcker inte dygnets 24 timmar till….
Trevlig helg!
Pappa skulle hämta mig 17.30 men redan 17.18 stod han utanför min dörr hemma på Sveavägen. Det har ALDRIG hänt att han är i tid, och absolut inte i god tid därför blev jag lite förvånad. Dessvärre fick han vänta ute i bilen för klockan 17.18 var jag kvar på kontoret. Eftersom jag är lika dålig som min far (han kommer säkert dementera alla rykten om att han är en tidsoptimist) på att hålla tider var jag inte klar förrän klockan 17.45. Det går finfint när familjen Rönnqvist ska träffas, speciellt när det gäller mig och fadern min.
Nåväl, hemkommen från Finland och precis nu hemkommen från landskampen Sverige-England. Sverige vann med 6-4 och jag tycker väl kanske att vissa matcher var lite sömniga – även om galan generellt var bra. Mycket tjejmatcher och det är roligt. Vi har många svenska tjejer som håller hög internationell klass och nu får ju också damerna tävla på OS i London 2012. Känns lite konstigt att de inte fått det tidigare?
Sista och avgörande matchen idag. Vinst till Sverige. Kennedy från Sundsvalls BK. Hejja Sundsvall (mina roots)
Jag är som Putte. Vill ha fika och mat på galorna. Var inte VIP på något sätt så det blev till att köpa tilltugg. Kanelbullar, kaffe och lite godis.
Vi tog en annan bild också, men den avfärdades när vi såg resultatet. Den här känns lagom anonym. Pappa ser ut ungefär som jag. Fast lång och stor och gråhårig. Och med mustach.
Iskallt i Finland. Vill ni läsa en bra bok i temat iskallt? Har iochförsig ingenting med minusgrader att göra. Men den är väldigt bra.
Längtar efter våren.. Sitter och glor på mitt hotellrum och utanför pekar termometern på -17 grader.
Presentationen idag gick alldeles utmärkt. Har börjat bli riktigt varm i kläderna när det gäller dragningar inför publik. Känns bekvämt och roligt, ingenting jag oroar mig för längre. Däremot rodnade jag helt plötsligt och oväntat. Min hjärna spelade mig ett slags spratt och mitt i ett svar på en fråga blev jag tomteröd och varm om kinderna. Något slags fysiskt fenomen, ett mindgame eller bara en slags plötslig oro över mitt svar. Förstår inte varför. Folk såg frågande och på något sätt medlidande ut… Det har hänt någon gång tidigare (rodnadssprattet) men då har det mest handlat om att munnen helt plötsligt pratat utan jag kopplat på övrig utrustning. Nåväl, jag har inte tränat, för er som undrade om jag gjort det här i Finland. Däremot har jag pratat en massa träning idag. Vi har en ny VP i Sverige och ett av en hennes stora intressen är karate. Vi har också en controller som har svart bälte i någon kampsport med konstigt namn som jag aldrig hört talas om.
Så det är vad jag gjort idag. Presenterat, pratat, rodnat och… ja, det var inte så mycket mer. Nu ska jag ut och träffa mina kollegor för en middag. Vi får väl se vad det finska köket har att bjuda på för smarrigt. Hoppas att det serveras något annat än Koskenkorva som dryck. Nej, nu ska jag inte vara fördomsfull, men mina finska vänner sa faktiskt till mig att det bästa sättet att få finnar att delta i olika marknadsaktiviteter och events var att bjuda på mycket sprit. Men jag antar att de var ironiska.. eller?
Jag sitter på ett hotellrum i Helsingfors och förbereder mig inför ett möte med en viktig människa. Gör en PEST-analys för Norden och det är lättare sagt än gjort. Missar träning, äter mest skit och sover för lite när jag reser så här mycket. Nästa vecka ska jag till London och planera för vårt nästa fiscala år, som börjar 1 april. I IT-världen jag lever i har det varit 2010 ganska länge. Sedan april 2009. Och nu är det alltså dags för 2011. Ja, ni förstår att man blir förvirrad.
Som alltid när jag är här i Finland slås jag över hur förbannat kallt det är. Och grått. Längtar hem till Stockholm. Till Uppsala. Till kärleken.
Kram från Rönnqvist
Ps. Vi ses på torsdag förresten. På boxningssgalan i Eriksdalshallen.
Jag arbetar just nu med att beskriva sociala trender och viktiga händelser 2010. En stor händelse för Sverige är ju såklart det stundande bröllopet mellan Kronprinsessan och Daniel. Jag är inte så förtjust i det. Jag kan vara konservativ i mycket men inte i denna fråga. Jag är inte rojalist på något sätt.
Jag känner mig helt överlycklig att Jonas har installerat Spotify åt mig här hemma. En lördag som denna känns det perfekt att kunna steppa runt till gammal musik som jag inte lyssnat på sedan urminnestider. Jag är en allätare när det kommer till musik men med en viss förkärlek till hiphop och rnb. Dessutom är jag otroligt förtjust i grekisk musik och om tillfälle ges kan jag bjuda på lite bellydance till och med. Den här är inte en bellydance låt, men en av mina favoriter all times när det kommer till grekisk musik, låten heter Soma Mou (handlar om droger) och det betyder ”min kropp”.:
En annan låt, från en av – i mina ögon – tidernas bästa kvinnliga rap-artister Lil Kim:
Det var allt för idag. Som ni märker en väldigt händelserik dag. Nu ska jag förbereda mig för kvällens bravader. Ska träffa lilla Ida och vi ska ut och dinera på något trevligt ställe. Skönt att man känner sig så rik så här lördagen innan löning. Varför är det alltid så mycket månad kvar i slutet av pengarna?
Ytterligare en tuff :) låt till era kära läsare:
