Hallå hallå!
I Lördags så gick då min match mot Christopher Wassberg på Heroes fighting championship i Halmstad.
Som dom flesta vet som läser det här så slutade det ganska snöpligt med en snabb förlust i första ronden.
Det finns inte så mycket att säga om matchen egentligen, jag kom förberedd med alla verktyg som behövdes. Jag hade en gameplan (sort of) som nog hade funkat rätt bra. Jag var laddad och jag var redo. När vi möttes i mitten för att hälsa och få våra instruktioner av domarn så fick jag en rätt härlig känsla som jag inte riktigt kunde skaka av mig när jag var face to face med Wassberg. Jag backade tillbaka till min ringhörna och precis innan domarn sa ”fight” så tänkte jag. Fuck it, jag springer rakt fram och stannar inte förrän han är nere. Sagt och gjort jag forcerade framåt och började träffa på en gång. Jag träffade bra med 2-3 kombinationer och kände att allt känns bra. jag kände att jag var före, Wassberg backade iväg men jag fortsatte frammåt, fortsatte att ligga nära. Jag blev träffad en del, men inget farligt. Jag så alla slagen innan dom landa och han justera huvudet för att att emot eller undvika dom. Jag tänkte bara sluta inte slå, sluta inte ”ligga före”. Sen kom en höger som jag aldrig han se. Jag har inte sett filmen från matchen än, men jag tror att han träffa med en vänster och sen slängde ut en höger samtidigt som han backade. Jag minns bara en lite blixt och sedan hur jag sitter ner och han är påväg frammåt, jag satsar allt på en double leg för att driva i sidled men hade inte en chans emot hans kraft framåt. han hamnar underst i mount och tvingas ge upp ryggen. Där måste jag erkänna att Wassberg var jävligt vass på att hålla sig kvar. det är inte ofta jag har problem med att bli av med motståndaren från turtle position. och jag har inte blivit utstrypt på rear naked därfrån på år. När jag kände att detta börjar gå åt helvete så var det redan försent. ena armen var redan inne då var det lätt att säkra upp låset.
När matchen var slut och jag stod i min ringhörna för att försöka greppa verkligheten så kom allt över mig. Det hände igen. Det hände i första ronden, jag fick inte ens starta matchen. Alla timmar jag lagt ner, allt slit. Alla tidiga mornar, alla sena kvällar, all bantning, all fys, alla hårda ronder. Allt känns förgäves, Jag fick inte ens börja matchen. Alla som har åkt ner för att kolla, alla som tittar hemma, alla som kommer undra på Måndag, alla som har slitit som djur på träningen och sparrats hårt för min skull, Min sambo som har offrat oerhört mycket för att jag e borta och tränar hela tiden, eller för att jag går ner mycket i vikt och kanske inte ialltid är på det gladaste humöret. vad ska alla tycka. Jag skriver inte det här för att få en massa bullshit kommentarer från alla er nu som att jag vore en 14 årig brud craving for attention så besvära er inte:) Men alla dessa känslor kom fram på samma gång, och man vill bara bort. Bort från allt, inte stå i en ring längre i mitten framför alla andra. Det vill man bara göra när man vinner:) När jag väl kom in i omklädningsrummet så kunde jag äntligen släppa på locket. Jag har inte varit så sur på flera år. Jag minns en J-SM bronsfinal för länge sen när jag hade samma känslor efter att ligamenten i armen gått paj pga en armbar:)
Men efter ett tag så släpper allt och alla känslor försvinner. Man tar en dush sätter sig på läktaren och kvar finns ingenting. allt känns meningslöst, det kanske bara är bättre att skita i allting? den enda glädje man finner är när man fantiserar att varenda match man ser slutar i dubbelknock och på nått sätt så förlorar båda. Men det hände ju tyvär inte.
Jag är dock ingen långsint person, tvärtom. jag har en mera skit samma filosofi till livet. jag skulle nog tjäna på att kunna vara förbannad något längre än dom 5 minuterna som jag klarar av att vara sur på min sambo tex. men jag pallar inte, så jag tänker ungerfär så, skit samma.
Anledningen till alla upprörda känslor beror nog på det långa uppehållet jag haft mellan denna och min förra match. det är nästan ett år sedan och det skapar en rätt stor press. det känns som att hela mitt liv (mitt idrottsliv iallafall) hänger på det här. Det blir en ”vinna eller försvinna” känsla som Uffe min coach säger. Och det stämmer rätt väl. det får absolut inte ta så lång tid mellan matcherna igen. Jag kände ingen ringrost utan enbart glädje att gå upp och köra. men en stor press. en stor press på att vinna. Och även om det inte är det som gjorde att jag förlorade så är det här en känsla som jag aldrig vill ha igen efter en förlust. Jag har aldrig varit en bra förlorare, Jag brukar vara en rätt dålig förlorare:) det är väll det som gör att jag brukar vinna. Så framgångsreceptet är nog. inte så lång tid mellan matcherna och aldrig mera förlora :)
Såhär i efterhand så känns allting bra iallafall. jag åkte inte på några skador under matchen och jag är lika träningssugen som alltid.
Jag vill tacka alla som ställt upp dom senaste månaderna. Alla träningspartners på Escalate. Alla som har tagit sig tid att åka till almstad för att heja på. Mathias, Uffe och Rui som lagt ner mycket tid på träning. Min sambo såklart som är den största stöttaren. Och alla alndra som är inblandade förberedelserna. Nu blickar vi mot nya mål och väljer att glömma bort att jag nånsin varit Halmstad överhuvudtaget:)
Det blev ett rätt rörigt inlägg känner jag. Men i slutändan så ska jag säga Grattis till Wassberg som gjorde en bra match. Jag ångrar inte mitt beslut att kliva rakt på. förhoppningsvis blev det en kul match för publiken den korta stund den varade:) Om du nångång vill ge mig en ny chans för en retur match så är jag redo!
Ha det så bra så länge!
Och jag kan inte vara tydlig nog så jag skriver det igen: ” Jag skriver inte det här för att få en massa bullshit kommentarer från alla er nu som att jag vore en 14 årig brud craving for attention så besvära er inte” Det räcker med ett klassiskt ”det går bättre nästa gång”:)