Sitter på tåget mellan Hallsberg och Kristinehamn efter ett nattåg från Umeå som (håll i hatten) mer eller mindre anlände i tid. Jag är annars en riktig otursfågel vad gäller tågresor och blir mer eller mindre alltid försenad. Känns riktigt lyxigt att vara i tid. Men så är vi ju iofs inte framme ännu… Efter drygt 2½ veckas semester i Norrland väntar nu en helg i Kristinehamn följt av knappt en vecka i Varberg. Första gången på väst(bäst)kusten för mig och jag är övertygad om att det kommer att vara så fantastiskt som jag har hört. :)
Nu tillbaka till inläggets rubrik. Jag förundras gång på gång över hur många som inte sysslar med idrott i samma utsträckning som skyller sin lathet på undanflykter som att det, jämfört med hur det är för dem, är lätt för mig att komma iväg och träna för att jag ju tränar så mycket. Jag kan köpa att alla som sysslar med en sport på landslagsnivå tränar hårdare och mer än normalsvensken (såklart) men att det på något sätt skulle vara enklare för oss att ta oss iväg till träningen än för någon som tränar ett ”normalintensivt” pass är den största osanningen på denna jord. Det finns inte en dag då jag vaknar (tidigare än jag vill dessutom) och tänker ”Åh vad härligt det ska bli att ta en löprunda på morgonkvisten istället för att ligga kvar och sova” eller ”Nej men inte känner jag för att krypa ned i soffan med ett kilo godis och se film då jag ju istället kan träna skiten ur mig på gymmet i två timmar”. Missförstå mig rätt, jag väljer själv min vardag och när jag står högst upp på prispallen så är det värt varenda sketet träningspass och jag känner mig odödlig. Men det förändrar inte det faktum att jag varje dag behöver påminna mig om varför jag ska träna stenhårt istället för att smutta på en öl på en uteservering. Alla har vi samma ovilja att utsätta vår kropp för utmaningar som är utanför vår bekvämlighetszon men det är även samma glädje och vinnarkänsla vi känner när passet är gjort och vi ligger utslagna och flämtar som en blåsbälg. Om man varje dag påminner sig själv varför vi gör det, om det så är EM/VM-guld, för att gå ned 5 kg till årsskiftet eller bara för att leva längre, samt skippar alla ursäkter och bara ser till att få det gjort så kommer vi ju alla faktiskt närmare vårt mål, vilket det nu än är. Det är faktiskt inte svårare än så.
Och en sak till, inga undanflykter i stil med ”Jag börjar efter semestern….”. Är det någon gång som är bättre att komma igång än någon annan så är det då man är ledig och har, mer eller mindre, obegränsat med tid och underbart härlig miljö att motionera i så är det ju faktiskt nu.
Kram!
