Som alla troligen vet som läser min blogg så jag ju i USA och tränar hos Greg Jackson. Alla har nog också märkt att jag har varit glad, stolt kalla det vad man vill för att det känts som jag har gjort bra ifrån mig här. Detta är något jag även skrivit i bloggen, har till och med i vanlig svensk anda bett om ursäkt innan jag skrivit inlägget att det eventuellt kan framstå som skryt. Alla som har träffat mig eller läst min blogg tidigare kan nog gå i god för att jag verkligen inte är en kaxig eller skrytig person som gillar om att prata om hur bra jag är.

Jag har jag ju fått en del kommentar om ”tror många blir irriterade för att du indirekt jämför dig med en grappler som Diego Sanchez”, ”tror du verkligen dom går för fullt när dom kör med dig?”, ”Det är skillnad på sparring och match”, ”tror du att du har en chans mot GSP för att du träffar honom med ett par jabbar” m.m.

fattar inte varför folk skriver så egentligen, satt och funderade lite på det igår. Är det folk som sitter hemma framför sina datorer och blir så otroligt irriterade för att en annan människa är stolt över sin prestation eller bara lycklig. Man stör sig så mycket så man måste ta ner honom på jorden, för man får ju inte tro för mycket på sig själv i Sverige. Jag bryr mig självklart inte om det, folk får tycka vad dem vill. Men det Fascinerar mig lite. Varför det är så egentligen?

 Anledningen varför jag verkligen började fundera på det är att det verkligen är motsatsen här i USA. Folk är så otroligt stöttande och peppande. Har fått mer komplimanger för min fighting och teknik här i USA under en vecka än jag fått i Sverige under hela min ”karriär”. Dom glädjs verkligen med en här ”man u really did fucking good against GSP today” ”I think u are really ready for the UFC” osv. Detta är inte bara saker jag får höra. Satt och titta på en kille idag som visade sin första match. Var en typisk första match, hakan upp och man svingade för fullt. Trots detta var alla sjukt peppande och killen pratade om UFC om ett år eventuellt. Kan ju tillägga att han åkte med sin bil i 17 timmar för att komma hit och sover ute i bilen i 0 gradigt väder varje kväll. Alla man pratar med har tagit sig hit på ett eller annat sätt, men några saker har dem alla gemensamt inga har några pengar och alla drömmer om att bli UFC proffs inom några år plus att dom har en otrolig tilltro till sig själv och sin förmåga. Deras tilltro till sig själv är härlig att se och den smittar verkligen av sig. Alla går verkligen runt med inställningen om att om man vill något tillräckligt mycket och arbetar för det så kommer man få det. Dom ser liksom inga hinder utan bara möjligheter. Tror det kan vara en anledning varför dom lyckas prestera så otroligt mycket bättre på match än vad dom gör på träning.

Så jag tycker vi ska ta lite lärdom av detta i Sverige och skippa jantelagen och istället försöka peppa och lyfta upp varandra ännu mera så kanske vi får ännu flera ufc fighters inom några år :)

 Igår var jag och åt en pizza kände mig relativt hungrig så jag beställde en stor pizza. Kan säga att det var ett stort misstag, har en bild på pizzan. Amerikanerna varnade mig och sa att den kunde vara ganska stor men va fan jag brukar kunna äta en hel del tänkte jag. När Pizzan kom så började jag asgarva trodde det var ett skämt, kan ju tillägga att det inte var någon tunn svensk pizza utan en Pan Pizza också :)

«« Video: Jycken Sparras med Rashad | Film från Greg Jackson »»