Jag har kunnat komma igång lite lätt med min träning, trots lårkaka och köldskada. Men det jag lagt lite mer tid på just nu är att coacha andra.
Började med att vara Håkans stöd under hans vätsketömning inför förkvalet till SM i thaiboxning som gick av stapeln på Strike i Täby. Håkan låg viktmässigt inte riktigt där han borde så det blev några kilon att ta i badet innan det var dags att åka till invägningen.
Vi var sist in till invägningen, så ingen väntan den här gången. Håkan klarade både invägningen och läkarundersökningen galant. Han var till och med i så bra form så att öststatsdoktorn med det gula blonderade håret försökte stöta på honom då jag lämnat rummet. Tur att hon hade vett att vänta tills jag gått, annars hade det varit en läkare mindre på plats och då hade det inte blivit något förkval. Det hade ju varit lite trist då folk hade åkt från andra sidan landet.
Tyvärr så hade jag lite svårt att få Håkan att äta och dricka den mängden som han borde innan match. Eftersom det nu blev 12 matcher istället för 20, så gick allt mycket snabbare än beräknat och Håkan låg efter i vätskeintaget. Jag vet hur det känns, man blir så trött då man väl få börja äta igen så man orkar inte bry sig om något. Här måste vi få till en bättre rutin.
Tyvärr så satte bristen på näring sina spår under matchen. Håkan som i vanliga fall springer MINST 6 mil i veckan och cyklar och ror minst lika mycket, var trött redan i andra ronden. I clinchen så passade han på att vila och lät sin motståndare plocka en massa poäng. Ja så förlusten var ett faktum.
Han fick en massa skäl och ett besök på McDonalds för besväret. Samt en sårad stolthet. Det blev inte mycket bättre av att Fightermag skrev om hans förlust mot Christoffer Axelsson från Örebro som kvalets största skräll.
Ja ja, vi misströstade inte så länge eftersom Håkan fick nu chansen att gå landskamp i FCLK mot Danmark på min hemmaplan MALMÖ!!!
Så nya tag på dieten och full fart på träningen veckan efter SM-kvalet. Vi började färden mot Skåneland vid lunchtid på fredagen.
Invägningen skulle vara kl 9 på lördag morgon. Det var fasta som gällde för Håkan och jag tryckte pedalen i botten för att hinna till ett gym i Malmö där han skulle få svettas ut de sista kilona. När vi har ungefär fem mil kvar till Malmö så ringer ansvarig för landskampen och ger beskedet att Håkans motståndare hade dragit sig ur för att han tyckte att Håkan var för meriterad. Vi slirade in på närmaste Burger King för att dränka våra sorger i Dietcola och en burgare.
Jag fick i alla fall min natt i underbara Malmö, middag på Möllan, en sväng runt Pildammsparken och slutligen en frukost på mitt stammishak på Storgatan.
Sedan bar det av till djupaste skogarna i Småland för att äta av mammas goda mat. Alltid skönt att vara hemma och bli ompysslad och höra på pappas glada visslande.
I går var det dags för första passet sedan Malmöturen. Jag hade tänkt att börja sparka lite lätt för att känna känslan. Peter skulle hålla lite mits åt mig. När jag väl kom till träningen så frågade Karim om jag ville hoppa in och boxas lite lätt med de andra i gruppen. Självklart ville jag det eftersom jag inte är så mycket för att värma upp.
Jag hade nog sparrats i tre ronder då jag lät Maria få slå lite på mig inträngd i hörnan. Allt gick bra och Marias boxning blev bättre och bättre ju längre passet fortlöpte. När jag skulle ta mig ur ringhörna så händer det en liten olycka. Jag kommer inte ihåg exakt men jag rullar för något slag och Maria var lite exalterad av boxningen och tar ett steg in med låg guard. Det krasade till som om man stiger på en skorpa som landat på köksgolvet. Jag hade lyckats att skalla Maria rätt på näsan. Hon vände sig och sjönk ihop på golvet. Det blödde ordentligt från hennes näsa. Näsan såg rak ut men den svullnade och fick ett blått band över näsroten. Jag och Maria fick bråttom till St Göran för att rädda hennes perfekt raka näsa.
Tyvärr så var det ingen öron-näsa-halsläkare på plats så Maria fick en remiss och de bad henne att återkomma då svullnaden hade lagt sig, för att då kunna avgöra om näsan är av. Så spänningen är rafflande. Jag är lite impad av St Göran som styrde upp ett kirurgbesök för Maria på under en timma. Tydligen så gör man inget åt näsor som inte pekar åt helt fel håll. Man får vänta tills svullnaden lagt sig och besöka sjukan igen inom en vecka.
Så förlåt Maria jag hoppas att inget händer med din vackra näsa (som om det skulle göra någon skillnad i det söta ansiktet).
Så då var man på benen igen. Jag har skött min rehab ganska så bra, eller bra för att vara jag. Det har blivit några timmar på gymmet i källaren. Det var lite drygt i början, tänk att en gång i tiden var jag en riktig gymråtta som läste BODY och hade på mig jazzbyxor på gymmet.
Lite lyxigt faktiskt att ha ett eget gym i källaren.
Men nu har det minsann gått tre veckor sedan jag opererade mig och jag ville kolla hur det gamla knät stod sig. Jag tänkte börja lite lugnt med tre ronder boxning. Till min hjälp hade jag Thamer A Saoud. Eftersom jag har lagt min träning helt i Peter Wetzelmayrs händer så har jag inte tränat med Thamer på länge. Thamer kom till Stockholm Kickboxning för typ två år sedan, då var han där och tränade/coach en kille från Irak. Av en ren slump fick vi veta att den ödmjuke mannen hade ett gediget förflutet som kickboxare, och hade ett antal titlar i bagaget. Han har även varit coach för Irak och Jordaniens landslag i kickboxning. Thamer var en skänk från ovan och han är nu en av våra duktiga instruktörer på Stockholm Kickboxning.
Men satan så girly, little miss trouble.
Här kommer ett litet klipp från rond tre när jag kör boxning med Thamer. Det ser inte särskilt bra ut och jag har dålig kondition och känner mig rostig. Men för att visa er alla att man kan vara tillbaka i ringen tre veckor efter operation så bjuder jag på lite rallarsvingar.
Det kanske ser ut som jag har peruk på mig, om du nu undrade så har jag inte det. Får ta upp detta med min frisör Bella.
Tanken med min träningen var att jag skulle börja lugnt och fint, men hur kan det vara möjligt då man inte fått göra sig av med några aggressioner på tre veckor? Så resultatet blev tre söta sår på knogarna.
För övrigt så vill jag också berätta att min ”bad luck” är tillbaka. Igår så körde jag lite lätt clinching men några av tjejerna på klubben. Från ingenstans kom en flygande skåning vid namn Björn. Björn blev kastad när han clinchade och hans häl träffar nu mig med full kraft rätt in i sidan på låret. Som att få en fet spinning heelkick. Put on memory list – måste lära mig dessa spinning heelkicks.
Jag tänkte minsann inte vara lidande av en lårkaka resten av veckan så jag jag lindade och kylde låret snabbt. Lite väl snabbt kanske. Jag skippade att lägga något tyg mellan mitt lår. Detta resulterade i köldskada på mitt lår.
Svullet, rött , varmt och ömt. Ja det är väl priset man får betala för att vara lite väl snabb med att ta hand om sina skador. Pinsamt!!!
För att orka med Håkan just nu så brukar jag dagdrömma om trevliga minnen som vi haft ihop. Detta har funkar bra, för har jag drömmen färskt i minnet då han går mig på nerverna så vet jag att jag kan hålla mitt temperament i schack. Jag tänkte här bjuda på en dagdröm. Enjoy!
Jag kommer väl ihåg det. Alla stod uppställda i prydliga rader på kickboxningen i väntan på att hälsa och få börja passet. Sami, klubbens huvudtränare, hade lite info till oss, det skulle inte bli några kickboxningsmatcher i helgen. Jag tog ett steg fram och harklade mig:
-Jo jag ska matcha på Strike.
Sami hade nog missat att jag inte skulle på samma tävling som de andra i truppen.
-Jaha, ska du? Ja, då får vi styra upp så att någon följer med dig.
Från ingenstans kommer den nya killen på klubben fram från sin plats ur ledet. Killen, en turk som var alldeles för snygg och var bra medveten om det också. Usch, jag tycker så illa om sådana killar. En smörig och självgod typ som är solariebrun och välkammad under hela passet. Hmm.. Ja ja, man kan den där typen vid det här laget. De ska hållas kort och man ska inte ge dem någon uppmärksamhet alls, inte en blick inte ett hej, inte ens en jabb.
Här har jag beviset, en slemmig typ.
Det solariebruna backslicket ler inställsamt mot mig och säger:
-Strike är min gamla klubb, jag kan följa med och hjälpa dig.
Jag blundar och det känns som att jag fick ett hårt slag i magen. Va fan, detta var ju inte alls bra. Nu gällde det att svara på ett snyggt sätt, professionellt och coolt. Jag tar ett steg fram från raden, tittar på den glada killen med de vackra stora bruna ögonen och svarar:
-I helvete heller!
Ja, det var så det började, det är lite kul att tänka på såhär i efterhand. Så här då jag sitter hemma och äter semlor, oförmögen att träna och Håkan går på någon absurd diet.
Jag undrar hur många gånger om dagen vi börjar att bråka. Oräkneliga! Det bästa med Håkans diet är att jag kan trötta ut honom, han har liksom inte energi i kroppen till att tjafsa i mitt tempo. Efter ett tag kopplar han ner till viloläge och tittar rakt fram med glasblick. Det är en sak när vi dietar samtidigt, vilket vi brukar göra eftersom vi oftast fightas på samma tävlingar. För dietar jag så är det liksom ingen av oss som har energi att prata särskilt mycket överhuvudtaget, vilket resulterar i att man tänker en elak tanke och sedan är det över. Oftast funkar allt ganska så bra.
Just nu laddar Håkan och jag inför SM-kvalet i thaiboxning. Det är ganska skönt att vara två. Man har liksom alltid någon som håller ens rygg. Jag vill att Håkan bara ska fokusera på sin match så tar jag hand om allt det andra. Matlådor som han ska ha efter invägningen, resorb, ispåsar, lindor, tejp och så vidare. Det har ofta varit så att det är Håkan och jag som åker och tävlar tillsammans. Det är lite bra för då har jag min pojkvän, coach, tränare och klubbkamrat med mig. Allt i ett liksom. Man förenar nytta med nöje, som det så käckt heter.
Första tävlingen som vi har iväg på tillsammans var Croatia Open. Helt sjukt långt ut på landsbygden (Kutina) i Kroatien, jag lovar – det är inte hit Nisse och hans vänner åker på semester. Håkan var fast besluten om att ställa upp i denna tävling och anmäldes sig och bokade resan på eget bevåg. Jag hade legat sjuk i två veckor och var skeptisk om jag skulle kunna ställa upp, men nykär som jag var kunde jag inte tacka nej till att få åka till vackra Kroatien. Jag hittade en biljett för 1600:- t/r, Håkan kostade nog 3700:-, det var här som jag blev vald till framtida reseplanerare.
Vi åkte inte samma flyg dit utan pussades hej då på Arlanda. Jag skulle åka någon timma efter Håkan och anlända någon timma innan, dvs Håkans rutt var lite längre än min. Väl framme gestikulerade vi oss fram till bussen, jag hade innan ringt till Kroatiska turistbyrå och fick hjälp med vilken buss som vi skulle ta. Vi satt båda på bussen och försökte svettas bort några kilon innan match. Folk kollade lite på oss där vi satt fullt påklädda i den sjukt varma bussen och svettades och svettades.
Efter invägningen åt vi en konstig middag på hotellet, den bestod av kött och korvar i olika valörer, utan namn. Vi somnade tätt ihop med kläderna i en 90-säng. Det var typ minusgrader på hotellet. Allt var så annorlunda där i Kutina, som om byn hade stannat i 80-talet. I sporthallen där matcherna skulle gå satt folk och rökte och drack öl. I affären fanns det typ bara godis, kött och rovor att köpa. Männen var klädda i skinnjacka och adidasbyxor medan kvinnorna minst hade ett plagg i leopardmönstrat. Blå kajal was the shit.
Håkan gick första matchen och jag kom ihåg när jag skulle zooma in honom med kameran så skakade jag så man kunde tro att jag hade feberfrossa. När man åker iväg och bara är två i truppen så blir det att man får coacha och vara kameraman samtidigt. Vi har vid det här laget ett antal matcher med Håkan där man konstant hör en gäll smålandsstämma i förgrunden. Ingen kan skrika så högt som jag , i det här fallet så blir det rätt in i kameramikrofonen. Smakprov får du här!
Det var nära på att det inte blev någon match för mig. Tydligen var man tvungen att ha bröstskydd, vilket jag inte hade. När domaren frågade om jag hade bröstskydd svarade jag ordentligt och sanningsenligt.
-Eeeh… nej.
-Jaha du, svarade den småtjocka domaren, då får jag be dig att lämna ringen
Eftersom vi hade åkt hela vägen från Sverige fick Håkan någon minut på sig att hitta någon tjej som kunde låna ut bröstskydd till mig. Detta resulterade i att Håkan sprang runt bland damerna och frågade
-Do you have a bra that I can borrow?
Efter att ha varit nära att bli örfilad så lyckades han faktiskt fixa en till mig. Jag åkte, efter allt besvär, ut i första matchen, medan Håkan tog sig igenom tre matcher och vann hela turneringen (efter vinster mot två rumäner och en kroat). Jag som är en sjukt dålig förlorare kunde inte sura. Jag var så stolt. Vi gick ut på kvällen för att fira Håkan och hittade en sylta som skulle vara öppen i några timmar till. Det blev några öl och så såg vi på K1-matcher som de visade på någon skruttig liten tv. Det var en bra kväll och när våra ögon (efter typ en timma) inte stod ut med cigarettröken längre så rullade vi hem till det kalla hotellrummet, pussade pokalen godnatt och somnade gott.
Nu har jag fått skriva lite fina saker om Håkan, så kanske jag stryker det där med att slå en stekpanna i huvudet på honom när han kommer hem trött, sur och hungrig efter träningen.
Nu börjar jag redan bli rastlös och det är bara dag fyra efter operation. Jag har legat så mycket i sängen så jag tror att jag kommer att få liggsår ganska så snart. Så tröstäter jag en hel del, äter lite till och så blir det lite mera godis på det. Börjar undra hur många viktklasser som jag får gå ner sen.
Jag har ätit semlor i överflöd, jag har köpt semlor och underbara vänner har kommit hit med semlor. Sjukt gott!
Så sitter jag och min lilla familj hela dagarna och kollar på sex and the city och delar på en semla eller två.
Man börjar undra var den där disciplinen man har när man dietar och tränar inför match har tagit vägen? Känns som att när man väl släpper på gränserna så gör man det med råge.
Jag saknar mina och Novas promenader runt Karlbergs slott. Nu blir det bara att halta till köket och tillbaka. Humm jag har köpt ett koppel till innekatten så att han och jag ska kunna gå ut på baksidan. FÖRSTÅR NI DÅ VILKEN TRISTESS JAG LIDER AV? Humm det ska jag minsann spela in och lägga på min blogg istället för en bra match jag skulle kunna ha gjort. Men jag är inte bitter.. EEEhh faktiskt inte, mest uttråkad.
I stället för stunderna med Nova i skogen så kan jag nu göra henne och katten Bagge sällskap på golvvärmen inne på badrumsgolvet. Mysigt värre.
Sedan har jag en annan favvis, Biggest Loser. Ni vet den amerikanska dokusåpan där folk med fetma tävlar om att tappa mest i vikt. Jag kollar på Biggest loser och äter Ben and Jerry glass tillsammans med taxen. Om man kollar på min lilla TV-lista så består den av hälsoprogram, matlagningsprogram, tjejserier och lite dokusåpor, jag konsumerar just nu allt jag kan komma över. Jag kommer nog få men av detta. Innan jag flyttade in till Håkan så levde jag utan TV i två år. Det var skönt.
Livet blir liksom så svårt att leva då man är van att all fritid går åt till träningen. Man har liksom ingen back up. Hade jag samlat på frimärken så hade jag ju kunnat sitta och sortera dem. Men jag tror att efter helgen så borde jag kunna vara lite mer rörlig och kunna köra lite mera avancerad sjukgymnastik. Jag saknar inte thaiboxningen så mycket än, förmodligen för att jag har så ont så jag vet att det inte går. Vilket är bra, till skillnad från då man sitter hemma förkyld och lipar för att man inte får gå och träna. Faktiskt så ser inte knät så himla tokigt ut. Dock är del fortfarande ganska så svullet.
Så kära läsare, har ni några förslag på grejer som jag kan göra så skriv gärna en rad eller två.
Helt sjukt. Jag röntgades på onsdag, fick röntgensvaret på torsdag, pratade med min läkare på fredag, i måndags ringde man från Artro om operationstid och nu sitter jag här tisdag, hemma nyopererad och tröstäter. Snabba ryck!!!!!!
Idag kl 06.00 ringde klockan. Det var dags att ta ut fröken Rosamunda för en morgonpromenad. Väl hemma duschade jag och tvättade mig åter igen med descutan 4% desinfektionstvål/schampo. Mitt hår ser nu ut som svinto. På med mjukiskläderna och på med den fetaste lyckobuddhan som jag hade.
4:ans buss till Östra station och sedan 100 meter till Sofiahemmet. Jag hade 5 min tillgodo men hann inte sätta mig ner förrän de ropade upp mitt namn.
In och byta om till en mycket attraktiv outfit. Landstingen kan sin design.
En fighterpose innan det är dags, detta ger mig styrka.Eter att jag opererade blindtarmen så var jag inne på toa och skuggboxades lite. Bara för att ladda lite, värma lite, som att förbereda sig inför match. Töntigt, jag vet. Men det är inget som jag går runt och berättar för folk.
Undra om dessa strumpor finns att köpa med hem, Håkan kanske skulle uppskatta dem? Just det, tack för lårkakan och blåmärket, Edward!!
Jag var så glad för denna operationen, men när jag hade fått på mig kläderna kände jag ett sting av oro i magen. Jag hade inte glömt förra besöket. Då låg jag där cool lugn och kollade på TV. – Om jag vill ha något lugnande?? – Humm, nej tack för så här cool är jag. Sedan kom en smärre chock där läkaren plockade fram en spruta med en nål som var ca 10 cm. – Vad ska du göra med den där frågade jag oroligt? Som om jag inte visste.
Idag var det inget undantag, tiocentimetersnålen trycktes in i mitt knä på minst 4 ställen. Det gjorde lika sjukt ont på alla ställen. Denna gången liksom förra fick jag hålla en sjuksyrra i handen (faktiskt samma syrra som sist). Alla i teamet var så fina, för att avleda mina tankar så frågade de mig om VM, när var det, var någonstans och så vidare. Jag klarade av att hantera smärtan denna gången också, dock lätt yr och nära att svimma.
En rejäl sjuksyrra att hålla i handen är bättre än stesolid. Här är en bild på min syrra Pia.
När bedövningen hade tagit så var det dags att linka in och lägga sig på britsen för att bli inbäddad med grönt tyg. Jag fick en massa matnyttig info av en sjuksyster. De skulle laga eller jämna till min menisk och se efter om det fanns början till . Så var det dags att trycka in rören i knät som man sedan ska föra in tång och kamera i. Det liksom knakar lite när de för in dem. Lite obehagligt men ingen smärta.
Underbar sjuksyster som gjorde mig lugn med sin kompetens.
Så här ser det ut när man gör artroskopi. Det kanske inte ser så trevligt ut men jag lovar att vid det här laget är jag lokalbedövad. Jag ligger bakom ett skynke så jag ser inte mitt knä. Men det fina med artroskopi och anledningen till att jag väljer att vara lokalbedövad istället för sövd är den fina filmen man får se under operation.
Att få följa med på en resa in i sitt knä för att få se operationen och bli guidad av en duktig läkare är ett tillfälle för bra för att missa. Resan börjar med ett fräknigt knä för att sedan bege sig in i knät och kika på allt som finns där. Vi kollade till min mediala menisk (den håller ett tag till så den rörde vi inte) som jag opererade sist, vi tog en tur och såg på mitt nya korsband som jag fick för 13 år sedan (det såg stabilt ut), vi rekade ledytor efter artros (med beröm godkänd) och sist men inte minst så jämnade vi till sprickan i min laterala menisk.
Dessa ”vi” som jag talar om är jag och min läkare Björn Engström. Egentligen så är min läkare Lars Ekström, men tyvärr skulle Lars på en väl unnad semester. Han visste dock vikten av att operationen behövde ske snabbt så att jag kan gå min titelmatch i Kairo senare i vår. Så Lars fixade en tid till mig med Björn.
När operationen var klar så får man gå från operationsbordet. Jag lovar, jag var helt euforisk och hungrig. Sjuksyrran Pia styrde upp macka, juice och te till mig.
Här sitter man nyopererad och snafsar på en knäled.
Min läkare Björn kom in och förklarade att efter operationen så ska jag ta det lugnt. Denna gången ska jag ta hans ord på fullt allvar. Vill man vara bland eliten så måste man tänka som eliten. Två dagar av sängliggande har jag framför mig, dag två får jag gå i hela fem minuter!!! Ja jävlar, detta blir inte lätt.
Tur att man har en handikappvänlig säng redan från början. För att dämpa svullnad ska benet vara i högläge.
Nova pysslar om sin mamma så gott hon kan. Kärlek är bättre än alla piller i världen.
Så vad händer med mig nu då? Jo, redan i morgon ska jag börja med sjukgymnasik. Jag har fått lite övningar med mig från Artrokliniken. Jag ska börja lugnt och öka varje dag. Om en vecka kan jag börja styrketräna lätt och cykla lite. Om en månad så ska jag kunna köra lättare träning. Om två månader ska jag vara tillbaka. Bättre, starkare och elakare. Jag har ett världmästarbälte att ta hem.
Men tills dess ska jag titta på den fina blomman som jag fick av svärmor och svärfar. Tack så mycket Inger och Rolf, det var fint av er och jag uppskattar det otroligt mycket. Tyvärr vill Bagge äta på den hela tiden så vi får ha den under uppsikt.
Jag ska äta semlor tills jag storknar. Min lilla mamma har skickat upp lite plåster-på-såren-pengar som jag ska förvalta på gräddigaste sättet. Tur att min mamma behandlar mig som att jag är liten fortfarande. Jag gillar det. Sist mina föräldrar var uppe så hade de en hel resväska med sig med mat till mig. Mammas hemlagade mat, biffar, porterstek och en massa plättar. De kommer väl till pass nu.
Porterstek med citodon till efterrätt, mums!
Lite smolk i bägaren är att jag inte kan gå långpromenader med Nova på ett tag. Hon har gett mig onda ögat hela dagen. Min räddare i nöden har varit Håkan. Han har fått ställa in sin träning och löpning för att istället dra timmar igenom snön med taxen. Sann kärlek.
Kolla in blicken, hon har lärt från sin mamma.
Till sist, stort tack till alla er som har stöttat mig med vänliga ord och pepptalks via facebook och fightplay Jag får försöka ge tillbaka lite med en låt som alltid gör mig glad – och kanske kan den få er att le också. Kram
Jo det var ju så att jag hade lite ont i knät. När jag har ont har jag en tendens att gnälla, gnälla och träna ännu hårdare.
I Thailand bet jag ihop så länge som jag kunde, men när värken kom på natten och då svullnaden gjorde att jag inte kunde räta på knät så var det dags för mig att pallra mig iväg till sjukan. På Bangkok hospital sa de till mig att jag hade sträckt ut mitt ledband i knät. Jag vilade och åt smärtstillande och inflammationshämmande. Detta hjälpte inte ett skit. Det resulterade dock i att jag fick stryka framtida matcher framöver samt att jag bestämde mig för att ta tag i saken här hemma.
Bara för att det är snittblommor på bordet så betyder det inte att det är ett bra sjukhus…put on memorylist!
Jag tycker att vården här i Sverige är värdo rent ut sagt. Har en hel del skräckhistorier ganska färska i minnet. Samt att jag känner stort tvivel till att gå till en allmänläkare med en idrottsskada, för i regel vet läkaren inte mer än vad jag vet. Jag får känslan av att de tycker att jag får skylla mig själv som håller på med idrott. Men ta du dig lite Ipren och vila resten av ditt liv så ska du se att det går över.
Därför lägger jag nästan all min vård hos naprapaterna på Total Kropp. Här kan man allt om idrottskador och framförallt hur man plåstrar ihop en atlet. Men ibland räcker det inte med att bli ihop plåstrad och då får man ta hjälp av landstinget.
Ibland blir man en mänsklig nåldyna då man hamnar i Peter Wiklunds våld.
Nu har jag haft bra kontakter som har kunnat få in mig bakdörren. Innan hade jag underbara Ole på City Ortopedi. Tyvärr har Ole blivit för gammal för att arbeta som ortoped. Men har du problem kan du alltid ringa till fina Anne-Lie på City Ortopedi, hon kan förmodligen få in dig hos den nya ortopeden (vars namn jag glömt). Förra gången jag var på City Ortopedi så blev jag skickad på magnetröntgen på Sabbatsberg, man brukar få tid inom en vecka. Men vem vill vänta en vecka? Ringer man dagen efter så finns det alltid avbokningar. Efter magnetröntgen är avklarad så brukar det ta en vecka till innan man kan få reda på hur landet ligger. Sist blev det operation av menisk. Min menisk hade gått av och åkt iväg som ett gummiband och satt nu klämd i baksidan av mitt knä.
Glad, sliten och färdigopererad efter 30 min. Att gå från operationsbordet är titthålskirurgins förtjänst.
Jag kunde träna lätt efter en månad, tillbaka som vanligt efter 2 månader.
För några dagar sedan tog jag ett annat grepp eftersom jag inte hade mitt säkra kort Ole kvar. Jag ringde till
Artro ligger i vackra Sofiahemmet.
Ingång O, första våningen.
På deras hemsida står det ”Vi är specialister på artroskopiska operationer, idrottsskador och rehabilitering”. Artrokliniken utför var femte korsbandsoperation i Sverige (20 %) och två av tre i Stockholm (65 %).Det låter det! Samt att jag opererade min menisk där sist och vet att de är mycket duktiga och det var hit som jag ville för att kunna få snabb behandling.
Man kan ta sig till Artro om man har akuta knäskador som har skett inom en vecka för att få en bra ortoped att titta på ens knä samt att direkt få en magnetröntgen. Detta var något jag hade i tankarna då jag ringde och tjatade mig till att få komma på akuttiden.
Som ett litet rymdskepp för mitt ben.
Igår var jag och träffade min ortoped (samma sköna snubbe som opererade mig sist) och idag kom domen:
”MAGNETKAMERAUNDERSÖKNING AV HÖGER KNÄLED: På övergången mellan laterala meniskens framhorn och mellersta del finns radiell ruptur genom hela menisken ut mot periferin. Inget meniskganglion. Mediala menisken är oregelbunden i mellersta delen och bakhornet efter partiell resektion. I bakhornsresten finns snett förlöpande ruptur mot meniskens undre yta. Intakt ACL-plastik. Bakom bakre korsbandet finns intraartikulärt liten susceptibilitetsartefakt. Går inte att bedöma om denna är kliniskt betydelselös eller betingas av ett litet löst metallföremål. För detta krävs slätröntgen. Ledbrosken inklusive patellära leden u a.
- Lateral meniskruptur. Ruptur i medial meniskrest.”
För dig som inte vet vad menisken är så får du det här utpekat.Vill du läsa mer om meniskskador klicka .
Vill du läsa hur hur en meniskoperation går till klickar du .
Detta är som hebreiska för mig, men med det lilla jag kan så förstår jag att detta kan vara slutet på mitt liv som kampsportare. Båda mina menisker är skadade med sprickor och det är ev. något metallföremål vid bakre korsband. Humm kan det vara en del av den ståltråd som de använde då de gjorde ett nytt korsband till mig för 13 år sedan???? Detta kommer att bli min fjärde operation i höger knä. Korsband och menisk är fixade sedan tidigare.
Min älskade mamma brukar säga till mig att ”det går om tills du gifter dig”. Vilket betyder att den dagen då jag gifter mig kommer jag sluta att ha ont. Så nu är väl allt hopp på Håkan eller någon annan löskekarl. Vad gör man inte för sporten.
Men just nu är jag en ledsen, mycket mycket ledsen Jill….
Här sitter man nu med fjällande hud och en trumpen min. Jag har missat tre matcher på grund av skador och sjukdom. Det blev ingen match i Thailand, det blev inget Fight night i Mariestad och det blir ingen PRO-match i Egypten. 3xLOSER, jag känner mig så värdelös. Jag gör tvärt emot vad allt sunt förnuft säger till mig. Jag tränar då jag är sjuk och mina skador låter jag aldrig läka ut så jag kan träna ordentligt. Det kommer nya skador i en ström hela tiden. Är det inte det ena så är det det andra. Nu får det vara slut på det. På måndag är det jag som linkar till ARTRO och operera mitt knä.
Eftersom jag inte har några kul kampsports-stories från det egna livet att förtälja så ger jag er här en intervju med Valentina Shevchenko.
Jag kommer så väl ihåg första gången som jag träffade Valentina.
Hon stod jämte mig på uppvärmningen på WMC, iförd ett Singha linne och cykelbyxor. Det måste vara en turist, tänkte jag. Sedan började hon att värma upp men några konstiga sparkar. Humm en turist som kört taekwondo tidigare. Efter någon vecka hade jag fått redan mer om en blonda ”ryskan”. Detta var på tiden då jag enbart körde kickboxning. Valentina besatt ett WAKO-guld sedan tidigare, vilket klart imponerade på mig. Några pass senare fick jag äran att träna ihop med henne. Allt gick bra tills vi skulle sparas.
-We do it light, sa hon till mig med en skön rysk brytning som badguys har i dåliga actionrullar.
-Of course svarade jag, och tittade samtidigt storögt på henne då hon drog på sig hjälm med okskydd..
Märkligt, på WMC kör vi så light så man använder inte ens tandskydd.
Jag borde förstått att något var riktigt fel då nästan samtliga av tränarna ställde sig i behörigt avstånd från oss.
Det tog typ 2 minuter sedan hade jag ett blått öga. Jag var inte arg, mest glad för att jag fått träna med en WAKO-världsmästare.
Tydligen är det lite så att ingen sparras med denna damen, inte ens tränarna på campen. Skaderisken är för stor. Det blir de stackarna som inte vet vem hon är som kan få smaka en omgång pisk.
Och ja, hon spöar de flesta killarna också oavsett storlek.
Nu var det dags att träffa Valentina igen, vi hälsade några gånger. Hon kom ihåg att vi hade träffats och tränat ihop för två år sedan. Nu tror jag inte att hon hade samma uppfattning om passet som jag hade.
Jag tänkte i detta blogg-inlägg presentera denna unga ryska för er, för tro mig hon är en ulv i fårakläder. En ulv som vunnit IFMA-VM 6 gånger. Folk kan prata hur mycket som helst om henne, att hon är knäpp och sparras som en galning. Något rätt måste hon ändå göra eftersom hon vinner år efter år efter år, och hon har bara börjat.
Valentina Shevchenko, född den 7 Mars 1988 i Kyrgyzstan. Hon började med taekwondo då hon var 5 år. Inspirerad och på hejad av sin mamma som har svart bälte i taekwondo 3 dan. Valentina har även en syster Antonina Shevchenko. Antonia har vunnit IFMA-VM 3 gånger. Valentina har alltid sett upp till sin storasyster och velat bli lika bra som henne. När jag frågar henne vem av dem som är bäst så vill hon inte riktigt svara. Men eftersom syrran är äldre så är det hon som är bäst och Valentina får hårt motstånd av henne. Jag har lite känslan av att Valentina låter det vara den rangordningen för husfridens skull.
Sedan två år bor Valentina i Peru med sin syster, systers man Frank Paredes alias Frankie (sparringpartner till Valentiona då de var på Samui) och sin tränare Pavel Fedotov.
Pavel har tydligen tränat med Valentina sedan hon började med kampsport och hon åker inte någonstans utan honom. Eller som hon skrattande sa, han får inte åka någonstans utan mig.
Valentina började matcha då hon var 8 år mest för att det var lite kul, vid 12 års ålder bestämde hon sig för att satsa på det. Enligt hörsägen så har hon totalt gått lite mer än 400 matcher i varierande stil.Hennes ring name är The Bullet. Hon är 165 cm och tävlar i -60kg
Hon tränar som regel en gång om dagen, passen delas upp i hårda + långa pass och korta + intensiva pass. Ca 6 veckor innan match börjar hon förberedelserna med 2 pass om dagen.
Efter en större match så vilar hon 1-2 veckor. När ambitionen och lusten inte finns där så tänker hon på alla de tjejerna som tränar för att slå just henne. Jag lovar att det finns en hel del
Hon tränar med fysiskt mycket starkare fighters, i hennes fall oftast män. Hon tränare inte med starkare för att bli lika starka utan för att kunna slå dem med teknik. Teknik vinner alltid över styrka säger Valentina.
Hon anser att för att bli en bra fighter så måste man vara allround. Hennes styrkor anser hon själv vara närvaro, distans och clinch
Det hon tänker på då hon kommer in i ringer är full focus och fightas som om det vore det sista du gjorde. Det är viktigt att alltid se stark ut. Du får aldrig underskatta en motståndare och aldrig slappna av i ringen.
Vad gäller framtid, så gillar Valentina det liv hon lever och tänker fortsätta på samma sätt. Inga tankar på att lägga av för att hon känner sig färdig med sina mål.
I Peru jobbar hon som lärare i gypsydans, en slags rysk folkdans och magdans. Hon tycker att även om tjejer håller på med kampsport så ska de fortsätta att vara kvinnliga. Dansen är ett bra sätt att träna smidighet och koordination, vilket är en fördel i hennes fightande.
Humm det sista är något att tänka på, jag ska nog anmäla mig till den där line-dansen ändå. Det kanske kan bli nästa FIGHTPLAY-utmaning.
Jag önskar, kära läsare att jag här skulle kunna visa för er hur min matchdag såg ut med förberedelser och allt. Men det kan jag inte. Det blev ingen match för min del.
Men det jag kan bjuda på är min pojkvän Håkan Ozans matchdag och den är fan inte dålig. Så håll till godo för här kommer Håkan ”armbågsspecialistens” matchdag.
Vakna till bilden av sig själv, klockan 10.00.
Det är alltid en speciell känsla då man vaknar på morgonen och passerar en poster med en bild på sig själv. Som vanligt undrar man stilla, vem fan kom på idén att jag ska hålla på med det här..?
Det sköna med thailändare är att för deras del så spelar det inte så stor roll vem som är på bilden. Ibland synkar inte bilden med namnet och som oftast synkar det inte ett dugg med den fightern som du ska möta. I detta fallet så är en sak någorlunda rätt; det är Håkans ärkefiende ”Monkan” som är på bilden (han har mött honom två gånger). Men vi vet att det inte är honom som han ska möta.
Frukost, klockan 10.30.
Tränarna tjatar på en att äta och sova är det viktigaste innan match. Då får man good power. Håkan började dagen med en ”australian breakfast”. Vi berättade detta stolt för en förbipasserande Nadine. Hon tog en snabb titt på Håkans frukost och konstaterade att det där åt man minsann inte i Australien. Hummm, gott var det i alla fall.
Wai Kru-träning, klockan 11.30.
Håkan och jag har vi flera tillfällen konstaterat att många västerlänningar som kommer till Samui och fightas skiter i att lära sig Wai Kru. Vi är rörande överens om att kommer man till Thailand och fightas mot thailändare under deras regler så är det minsta du kan göra att lära dig att dansa. Det är en fråga om hyfs och respekt.
På bilden så tränar Håkan lite Wai Kru och stretchar samtidigt, precis som på match. Leif passar på att hjälpa Håkan med dansen och samtidigt göra det han gör bäst på, SOVA.
Svansjön i egen tolkning.
Jag är då inte den som är den, så jag hängde på Leffe.
Poolen, klockan 13.30.
Efter dansandet så var det dags att svalka sig och slappna av. Detta gör man bäst vid poolen. Här försvinner tankarna på match, minusgrader i Sverige och kommande backträningar ganska snabbt.
Mellan klockan 13.00-21.00.
Äta sova, äta sova och handla det nödvändigaste- lindor, tejp, vaseline, glukosamin och liniment.
Taxiresa, klockan 21.00.
Dags för taxiresan till Chaweng. I vanliga fall kan man synka med tränarna så man kan åka med på deras moppe dit. Nu är jag och Håkan rörande överens om att risken att skada sig ordentligt är mycket högre om man åker moppe i Thailand än om man går en A-klass match utan skydd. Så vi kör det säkra framför det osäkra och tar en bulle.
Evig väntan, klockan 21.30.
Väntan, väntan.. Internationella matcher väntar de oftast med till sist så att alla turisterna ska stanna så länge som möjligt och dricka så mycket öl som möjligt. Sista matchen går oftast runt klockan tolv på natten. Vi brukar att förbereda oss för detta dagen innan genom att vara uppe så länge vi kan, för att sedan ta en ordentlig sovmorgon samt en till flera sovstunder under dagen.
Förberedelser, klockan 22.30
Ingen kan tejpa händer som Pi-Daeng. För att få till denna tejpning så behövs det två rullar med gasbinda och två rullar tejp, sist men inte minst 10 000 tejpningar sedan tidigare. Pi-Daeng har gått ca 350 matcher och har 4 bröder som är grymma thaiboxare – dvs. han har tejpat en hel del.
Stämplad och klar, klockan 23.00.
Händerna kollas igenom, det kan ju vara så att en hästsko eller dylikt har ”råkat” tejpas in. När de är besiktigade och klara så får man en stämpel. Denna gången -med beröm godkänd.
Grabbarna grus, klockan 23.15.
Håkan med hela staben av coacher. Från vänster Pi- Daeng, Gay och Nen. Självklart var Nuam där också, han är Håkans maskot. Det var en gång då han inte var på plats , det slutade med att Håkan fick en skenben över käken och sov gott ett tag. Så nu ska Nuam alltid vara med – för säkerhets skull.
Pi- Daeng, Gay, Nen och Bråkan
Massage without happy ending, klockan 23.30.
Det där med uppvärming innan match tror inte thailändarna på. En ordentlig massage är det som gör tricket. Håkan lät meddela att han kände sig lätt våldtagen efter massagen av tre starka herrar. Stretching får man genom sin Wai Kru.
På med vaselinet så kör vi, klockan 23.40.
En hel burk vaselin i ansiktet så ser man lagom flottig ut. Flottig och hal som en orm. Mycket bra kombo!
Hjälp från övre makter, klockan 23.45.
Blommor och mongkon välsignas av Nen. Det är kul att se hur bröderna har delat upp arbetsuppgifterna mellan sig. Håkan har från det att han kom till stadion blivit behandlad som en kung.
Minuter som känns som timmar, klockan 23.50.
Innan match sitter man vanligtvis jämte sin motståndare och tittar på den tidigare matchen. Det är en lagom tryckt stämning, utan öl och chips. Denna gången slapp Håkan detta. Kvällen till ära skulle han komma ut från omklädningsrummet som en Rocky Balboa till tonerna av ”We will rock you”…
På plats, klockan 00.00 typ
Svenska fanan vajar och Håkan är redo för fight. Nåja, redo och redo… Själv skulle jag vilja örfila honom ett par gånger så att han inte ser ut som att han ska somna. Men två ronders sleepwalking är lite hans grej innan helvetets portar öppnar sig.
Wai kru, i vanliga fall en vacker syn. Ikväll så får Håkan och Komsorn 2 lowkicks av 5 för sin dansuppvisning.
Dansbandet rockar hårt.
Jag har länge trott att det är en bandspelare som spelar thaimusiken under matcherna. Fatta vad glad jag blev då jag fick upp ögonen för detta trevliga dansbandet. Jag har informerat dem om dansbandskampen. Dessa pojkarna kommer att sopa banan med allt och alla. Kolla in puddingen med vitt hår. Pax!!!
Fight time, klockan 00.15.
Jag och tränarna på plats i hörjan, nu är det dags för gubben att göra sin del. Matchen började lugnt. Orosmolnet i detta fallet var motståndarens snabba och hårda high kicks.
Rondvila, klockan 00.18.
I rondvila så får man en ordentlig nerkylning, massage och vatten, samt fyra tränare som skriker i kör för att göra sig hörda. De skriker samma sak om och om igen.
Rond 2, klockan 00.20.
Rondvila, klockan 00.23.
Coaching från Wifey, 00.24.58
-Håkan, Håkan!!!! När han kastar in sina slag så möt upp med en armbåge!!!!!!!!!
Rond 3, klockan 00.25.
För att sätta bilder till orden så kommer här rond 3 av 5. Det blev även matchens sista rond.
Slut på sjukheterna och 4 stygn senare, klockan 00.26.
Matchen klar och Håkan är nöjd med att fått avsluta matchen med en armbåge. Motståndaren är nog mindre nöjd med sina fyra stygn i pannan. Och jag är glad att jag slapp att gifta mig med thaikillen som jag hade hotat med att göra om Håkan skulle förlora.
Skål för Håkan, klockan 01.15.
Småtimmarna firade vi på Swingbar nere på stranden. En underbar fightingdag trots att jag inte fick gå match. Men vem vet, jag har ju inte åkt hem än ;)
Håkan visar upp en svullen men livsfarlig armbåge, med en kall och ruskigt god Singha i andra handen.
Varje dag som jag bestämmer mig för att blogga så händer det något. Det händer inte så mycket här annars, alla dagar är nästan lika och jag har ingen koll på datum eller veckodag. Det är träning – vila – träning – vila, och så lite matpauser emellan. Saker som kan vara annorlunda är att jag ibland sover tre timmar på dagen, måste på toa så fort jag har ätit, hämta tvätten eller någon annan småsak.
Idag är det dag två som Leif är borta. Leif är den nya hunden på campen. Han har fått ett halsband av mig och Håkan gav honom det fina namnet Leif. Han flyttade in på campen dagen innan jag anlände. En skänk från ovan. Han har varit med oss och badat, käkat och gosat på gymmet. Samma sak varje dag. Men nu har han varit borta i nästa två dagar. Här kan man liksom inte efterlysa sin gatuhund hos polisen så det är bara att vänta, hoppas och be till gud.
WANTED!!!
Träningen har funkat bra, jag har kunnat springa backe, köra mina 200 knän på säck efter träningarna och klarat av två hårda privatpass om dagen. Allt var bra tills för två dagar sedan då mitt knä tyckte att det där med thaiboxning sög och på grund av detta gick i strejk. Strejken gick ut på att översträcka knäleden. Igår var smärtan outhärdlig och knät var sjukt svullet. Detta passade ju jättebra eftersom jag ska matcha… Det blev till att åka till Bangkok Hospital i Chaweng. Jag kom därifrån med piller, knäskydd och ett jäkligt pissigt humör.
Nadine har gjort allt i sin makt för att pigga upp mig. Här kommer upppiggnings aktiviteterna
1. French bakery
2) Foodmarket
3) Tesco
Så nu är jag lite gladare. (Men fet…)
Lite trevliga nyheter är annars att jag har tränat för Stefan Fox, detta gick riktigt bra. Han gillade min boxning. Jag och Nadine har tränat en del boxning ihop, så fint att jag hade ont i hakan hela dagen efter. Det är bra att ha vänner som Nadine. I dagsläget ser det ut som att hon går in och tar min match idag.
Nu är det rehabträning för mig i fyra dagar till så får vi se vad som händer. Idag var det powerwalk på stranden med hunden Cola som sällskapsdam. Helt underbart, det enda smolket i bägaren var att Leffe inte var där.
I skrivande stund kommer Leif tillbaka. Slutet gott, allting gott.
Det finns ett ställe på Samui, ett ställe för dem som ingen bryr sig om. Ett ställe för dem som är sjuka och inte har någon mat. Det stället heter Dog and Cat Rescue Samui. Här jobbar ett team av djurälskare och veterinärer för att rädda, mata och hjälpa de djur som ingen bryr sig om. Man gör bland annat följande:
vaccinerar alla hundar och katter de får in mot rabies
steriliserar alla hundar och katter
avmaskar och avlusar alla hundar och katter
ger första hjälpen till herrelösa djur som råkat illa ut
matar och medicinerar
utbildar lokalbefolkningen i hur man är en ansvarsfull djurägare
hjälper dig om du vill adoptera en hund eller katt
Före-bild på Sweety
Efter-bild på Sweety
2007 började Dog and Cat Rescue ett samarbete med de flesta templen på Samui. Här utfodrar man ca 600 katter och hundar varje dag. Samarbetet har utökats, så nu medicinerar och vaccinerar man även de små tempelbesökarna. Man kan donera pengar till the shelter, det är pga. folks givmildhet som man klarar av att ge djuren den vård de behöver. Har man inte så mycket pengar att skänka så kan man åka och jobba som volontär.
The shelter finns på två ställen på Samui, vi åkte till det i Chaweng. Av erfarenhet så hittar inte taxichaffisarna till det andra i Ban Taling Ngam. Nu har jag dock fixat en karta så det borde inte vara helt omöjligt att hitta. Jag fick veta att det behövdes en massa hjälp på det andra stället. De har ett puppyhouse där, som jag är väldigt angelägen att få jobba i. Tydligen så behöver man vara stark för att klara av det. De små valparna är ofta väldigt sjuka och magra. Men jag ska göra ett försök.
Att vara volontär var vad jag och Ludde bestämde oss för att göra en solig förmiddag. Att jobba med djuren behöver inte betyda så mycket jobb. Det du behöver göra är att ge dem lite uppmärksamhet och kärlek, en lyx de är något svältfödda på. Vill du veta mer om Dog and Cat Rescue så kan du gå med i deras grupp på facebook eller besöka dem på:
Det finns en liten pudel på the Shelter som jag så gärna skulle vilja ta därifrån. Denna lilla gosse har förmodligen, efter att ha blivit påkörd, ett krossat bäckenben. Detta gör att han hoppar fram som en groda. Första gången jag såg honom tyckte jag att det var djurplågeri och att han borde få somna in. Men när han nu kom hoppsandes fram till mig, glad som en speleman med en svans som gick som en propeller så kunde jag inte annat än bli kär. Han lider inte och han har absolut accepterat sitt handikapp. Men jag skulle så gärna vilja att han kunde få se något annat än den tråkiga innergården på the Shelter. Jag skulle så gärna vilja ta hem honom, men jag vet så lite om karantän. Vad jag har hört så är det 6 månader som gäller. Hur skulle han fraktas till Sverige i så fall? Flygplan?
Här kommer lite bilder från ”The shelter” i Chaweng. När Jag tittar på dem så här i efterhand så tänker jag lite på det där barnprogrammet om trasdockorna.
Att va’ söta men lika som bär vad är det o ha?
Lite annorlunda är inget fel o va’
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastas bort?
Lite trasiga och knasiga!
I vårt trasdocksgäng
Lite trasiga och knasiga!
Det är vår refräng
Lite trasiga och knasiga!
I vårt trasdocksgäng
Lite trasiga och knasiga!
Det är vår refräng
Är din näsa sned eller armen ur led
och din tå är gul och blå
”lappri” säger trasdockan
- Du är lika bra ändå
Fast trasiga och knasiga! Vi sjunger vår refräng
Lite trasiga och knasiga!
I vårt trasdocksgäng
Denna sången passar ganska bra in på Håkan också, särskilt den delen om en sned näsa.
