Det är den 3 maj idag och om exakt 2 dagar lämnar jag ett land och en stad där jag har fått nya vänner och nya kontakter. Jag har tillbringat mesta delen av min tid tillsammans med Nuno Moreira en kille som är så ödmjuk som ordet själv beskriver och så omtänksam. Detta är inte bara en idrottsman utan också en far till ett barn, man till en hustru, klubbledare tillsammans med sin far för 500 personer och sist men inte minst än stor och respekterad idrottare i sitt land. Under dessa tre veckor som jag snart har spenderat i en mindre stad utanför Oporto har jag lärt känna mig själv mycket bättre och dessutom fåt en otroligt stark vänskap med Nuno på så kort tid. Jag känner att viljan som jag har för att ta medaljen på EM är stark väldigt stark men jag önskar inte bara mig själv denna stora valör nej jag önskar Nuno den minst lika mycket. Att ha tillbringat min förberedelse här i Portugal och se hur dagarna ser ut för en så duktig utövare som Nuno har varit väldigt lärorikt. Att aldrig ha chansen att vila utan hålla igång i 100 tempo är tufft och dessutom kunna prestera på så hög nivå som han gör är starkt.
A smile together with the best Nuno Moreira
A club with a good teacher, a club with campions to bee Nunos father in the white jacket
Ibland när vi sitter och tar en stark kopp kaffe på morgonen runt 7 frågar vi os själva tänk om vi hade haft de möjligheterna som många andra länder har, men sedan säger vi att det finna som vi skapar när två länder jobbor ihop för att uppnå samma dröm samma mål är så otroligt fint och starkt dessutom mycket annorlunda. Efter Nordiska Mästerskapet var ja ledsen, ja ledsen för jag fick reda på att domar röstningen som skedde inte var rättvis en av domarna ringde mig på kvällen och meddelade att du skulle aldrig ha möjligheten att vinna. När jag fick reda på detta började jag fundera vad är det som är så fel vad är det som gör att någon eller några som har möjligheten att styra över ens framtid och drömmar ska förstöra de för att de inte tycker om dig. Jag tänkte mycket på det då men jag inser nu att jag kommer aldrig kunna påverka någons sätt att handla heller inte någons sätt att döma. Det ända jag kan göra är att bli den bästa idrottaren jag kan bli och även om jag inte vinner så vet alla och jag att det är jag som är The champion. Jag var ledsen då men inte längre nu tillsammans med en god vän har vi tillsammans gjort den bästa förberedelsen som vi kan göra och jag känner för var dag som jag tillbringat här stödet från Nuno och alla på klubben. Inget utav detta hade varit möjligt om jag inte hade haft stöddet och hjälpen från den bästa klubben och personen. Karate klubben Knallens karate klubb och mister Pentti. Tack så oerhört mycket för att du gör så att en idrottare med drömmar har chansen att uppnå de!!
Bor du i Borås eller i närheten så är det här klubben du ska träna i, klubben med flera svenska Mästare och EM och VM medaljörer!!
Juste får ju inte glömma bort att jag vann en tävling här under veckan, motståndet var medium inte som på EM men ändå motstånd. Känslan som jag fick under tävlingen var underbar och den aggressionen som jag alltid fightas med den fanns där. Agrission kanske är fel ord mer fullt koncentrerad på min uppgift. Det kändes skönt att vinna den tävlingen ett härligt kvitto på formen, jag kan bara säga att jag längtar varje dag till EM .
En ovanlig känsla att stå högst upp internationellt men jag gillar den :)
— Bleard Amagjekaj
Mitt liv började i en by i Kosovo som heter Rudica och tillhör kommunen Kline. När jag var 3 år flydde jag, mamma, pappa och min storebror till Sverige för att komma undan kriget som startade 1991. Först bosatte vi oss i Flen men efter ett år flyttade vi till Linköping och stadgade oss där.
Jag som barn hade en ganska livlig uppväxt och den var inte helt problemfri under de här åren. Det var en hel del som skedde under den här tiden som jag helst hade varit utan när jag ser tillbaka på det idag. Och det är inte med stolthet jag kan konstatera det som hände då. Under en tid var jag t ex tillsammans med ett välkänt ungdomsgäng i Linköping. Det kändes bra att vara med andra ungdomar som hade det mer eller mindre som jag hade det.
Jag blev en i gänget och fick på det sättet en identitet. Det var också samtidigt ett sätt för mig att komma undan mina bekymmer men jag kom ju aldrig riktigt ifrån dem. Jag sköt bara bort de för stunden.
Men någonstans under den här tiden och när jag var 10 år en sommar så hittade jag något som kom att ändra mig som person och människa. KARATEN. Karaten kom att visa sig bli mitt livs räddning. Jag valde att träna karate av den enkla anledningen att skydda mig själv och min familj mot sådant som kan skada oss. Min mamma var min glöd. Min själ. Mitt liv. Mitt allt. Kan aldrig tacka dig nog oavsett hu mycket jag försöker. Vad du har kämpat och vad du har gjort och varit med om för att få oss där vi är idag! (Jag gör allt för dig än idag, mamma!!)
Karateträningen och min tränare visade sig vara guld värt för mig. Disciplinen som jag förlorat under åren och viljan att bli något utvecklades mer och mer under åren som jag tränade karate. Min första tränare gav aldrig upp hoppet om mig. Han såg en glöd i mig som fick honom att satsa fullt ut på mig. Han ledde mig in på en stig till ett bättre liv.
”Du är en på flera tusen Bleard, glöm aldrig det. Släng inte bort din talang” sa han till mig. Alltid kommer jag vara evigt tacksam för det som han gjort för mig.
Jag tränade under den här tiden både kata(form) och kumite(sparring). Tro det eller inte men jag var faktiskt bättre på form(kata) än sparring(kumite). Min första tävling förlorade jag på domarbedömning , förstod aldrig reglerna. Men efter några tävlingar blev jag en av de bästa i landet i åldern 13-15. Då i sparring(kumite) och form(kata). Vann de flesta barn tävlingarna i form, men blev diskad i sparrings tävlingar väldigt ofta.
När jag blev 15 år berättade min eldsjäl till tränare att det fanns ett Karategymnasium i Stockholm och att han tyckte att jag skulle satsa på det. Fanns ett problem bara, jag hade inga betyg klara för att kunna söka in. Så jag bestämde mig att jag skulle plugga upp mina betyg. På ett år pluggade jag tillsammans med flera lärare som ville hjälpa mig att uppnå mitt mål för att kunna söka och eventuellt bli intagen till Budo gymnasiet, numera Karategymnasiet. Skolan som jag gick på under 9:an var Pandion, en speciell skola för speciellt utsatta ungdomar. Tack för att ni ställde upp för mig!
Under det här året, mina damer och herrar, lyckades jag plugga upp alla betyg och allt som krävdes för att kunna söka in till en vanlig utbildning på gymnasiet och inte IV- programmet. Vad var det som gjorde att jag lyckades med det egentligen? Viljan och den målbild jag skapade för min eventuella framtid inom karatesporten. Svårare än så var det inte.
Väl intagen i skolan på Karategymnasiet i Stockholm rullade det på och det gick fort. Jag kom också med i karatelandslaget för ungdomar 16 år. Jag var den enda ungdomen som kom in det året i landslaget. Utvecklingen gick snabbt uppåt sportsligt och utvecklingsmässigt på alla plan.
Tack vare Karate gymnasiet och tränaren Omar och Lotta utvecklades jag otroligt mycket och insåg mer och mer att jag var på väg att växa upp. 2007 tog jag examen.
Idag är jag en av Sveriges bästa fighters och flerfaldig svensk mästare. Jag har placerat mig på flera stora internationella tävlingar, slagits högt upp på EM och VM om medaljer. Jag har också funnits med i flera reportage med några av landets största tidningar, Fighter Magazine, Aftonbladet m.m. Medverkat i lokala tv-reportage och SVT inför satsning mot stora tävlingar. Jag har vunnit olika priser, bl a på Kampsportsgalan 2009 där priset delades ut från Nyheter 24.
Jag har också hunnit med att jobba med olika klubbar som tränare i karate och personlig utveckling.
En stor merit som jag är stolt över är att jag under 2010 ingick i en stor satsning som Sveriges första karateproffs inför VM 2010. Det var en dröm som jag haft i många år som nu blev verklighet! Detta var tack vare Knallens Karateklubb i Borås och deras grundare Pentti. Han såg en potential och en glöd i mig för att lyckas med mitt mål.
Jag är ett levande bevis som många andra att oavsett hur hårt det är för dig i livet så ställ dig på benen och fightas tillbaka, fightas för ditt liv och din framtid. Det är du som avgör var du ska sluta. Jag gav aldrig upp och än idag ger jag aldrig någonsin upp en dröm som jag vill ha, för nu vet jag att jag kan uppfylla den. Som jag har gjort med så många andra drömmar.
Ett annat stort mål med karaten för min del är att på olika sätt ge tillbaka till klubbar, vänner, tränare och om inte viktigast, människor som har det svårt att tro på ljuset när de är i mörkret. Att ge tillbaka så mycket som jag fått, det är livets stora mening för mig.
