Ljudet, ljuset & energin i luften… Det är en väldigt speciell känsla när man går in mot ringen, med publikens jubel & en låt som taggar dig. Kände i lördags[...]
Allstyle Open firar 20 år. En tävling som genom åren haft profiler som t.ex. Paolo Roberto, Jörgen Kruth, Martin Holm, Fredrik Wagner, Björn Kjöllerström, Paul Doumbia och Sadibou Sy. Nu[...]
Allt om UFC Stockholm · Nils Widlund
På lördag är det UFC i Stockholm.
Förra gången UFC gästade Sverige såg jag galan ifrån San Diego.
Det var lite konstigt, ombytta roller, man brukar annars se UFC ifrån Sverige när det går i staterna.
Den gången hade jag hoppats att få stå framme vid buren under UFC-galan. Gymmet jag tränade på, Blackhouse med Team Noguiera, hade en fighter som skulle gå huvudmatchen. Ingen mindre än Rogerio Nougiera som skulle gå huvudmatchen mot Alexander Gustafsson.
Teamet ville låta mig åka med så jag kunde guida dom lite i Sverige.
Tyvärr så blev Nogueria skadad och jag fick se galan på TV istället.
Den här gången har jag varit laddad för att få se UFC live i Stockholm. Det är otroligt att de kommer hit med tanke på hur litet land vi är.
Även denna gång såg jag mest fram emot Alex match, men nu hände det som inte fick hända.
Tråkigt nog så verkar det som världen rasat samman för majoriteten som ska gå till globen för att se galan om man kikar på kommentarer på olika mma-forum. Det ÄR fruktansvärt tråkigt att Alex skadat sig, men man måste fortfarande tänka positivt, vi har nog en fantastiskt gala framför oss ändå. Ilir Latifi tar nu matchen på mycket kort varsel och blir huvudevent mot Mousasi.
Jag tycker det är så sjukt grymt att Ilir tog matchen direkt. Kan ni förstå pressen han har på sig? Han har inte haft ett traningcamp bakom sig, han har inte hållt någon vikt och han går in i globen om huvudmatch med miljontals av tittare mot en av världens bästa fighters.
Och vad händer med de svenska fansen? De sviker.
Det tog emot att se en intervju MMANytt gjorde ikväll med Ilir där man nästan fick känslan av att han ursäktade sig för att ha tagit matchen. Han avslutade med att vädja till svenska folket att supporta honom. VAD FAN!
Nu tycker jag att vi skriker och supportar så vi lyfter taket på globen!
Det är inte hans fel att Alexander skadade sig och det är så klart sjukt kul att vi får en svensk mot Mousasi istället för ingenting!
Jag vet själv hur det känns att ta en stor match på kort varsel och vara underdog.
När jag på 10 dagar skulle förbereda mig inför match mot K-1 mästaren under nyårsgalan i Dream, Tokyo med 40.000 pers i publiken så var pressen förstås stor, men då hade jag ändå hela svenska folket med mig som support. Hade jag samtidigt haft en massa haters, likt Ilir har nu, så hade det ju bara känts förjävligt.
Så sluta upp med att sura för att Alex inte ska köra nu, tänk positivt och STÖTTA våra svenska fighters som ska leverera i globen på lördag.
Jag ska i alla fall skrika mig hes….
Jag har alltid varit en person som vill ha många bollar i luften och mycket på gång.
Jag gillar att alltid vara lite stressad och vara tvungen att ha högt tempo för att hinna med det som jag åtagit mig.
Med lite stress i kroppen så är jag på mitt bästa humör och jag får en skön energi.
Anledningen till att jag tog paus från kampsporten var dock en alltför hög stress under lång tid. Det blev för många viktiga bollar i luften att hantera. Den mindre viktiga bollen var kampsporten just då, och den bollen tappade jag, med resultatet sviktande motivation och två raka förluster.
Nu har jag dock fått kontroll på mina bollar och jag känner mig redo att kasta upp den där kampsportsbollen igen!
Det är lustigt när man läser om något som inte alls har med kampsport att göra och hur man ändå kan relatera till det.
Jag har nyligen skrivit swedsec licensiering där jag bland annat läst om portföljteori.
Medan jag läste allt mellan diversifiering, risk, förväntad avkastning m.m så tänkte jag på hur man kan se en korrelation mellan portföljteori och hur man funkar som person/idrottsman. För att jag ska vara en idrottsman som är motiverad och presterar, så ska man vara väl balanserad och vara varierad.
Diversifiering av engelska diversify ‘göra olik’, ‘variera’ som handlar om att sprida riskerna. I en portfölj så ska man sprida finansiella instrument i t.ex olika regioner och branscher så man inte lägger alla i samma korg.
På samma sätt känner jag att jag vill sprida mina risker här i livet genom att inte gå ALL IN i kampsport, arbetslivet eller det sociala livet.
Jag kan självklart göra mitt yttersta med den tid jag lägger ner på vardera sak, men jag väljer inte bort nåt av dom. Jag är ganska lättad över att jag tog beslutet att inte avsluta min anställning inom banken för att satsa på en proffskarriär i kampsporten som jag flaggade lite för när jag var i USA. Det hade varit en stor risk, ifall jag hade blivit skadad, eller om jag tappade motivationen. Då har jag gått all in i något som sedan kraschar.
Nu känner jag mig väl diversifierad, som har en bra balans mellan socialt liv & jobb, men nu vill jag även plocka in kampsporten igen i ”portföljen” så jag kan öka risken, för en högre förväntad avkastning. (Ja, jag har blivit färgad av mitt jobb).
Men jag är trots allt en person som gillar att ta risker. Skulle man kolla på vilka risker jag tagit själv när det gäller ekonomi skulle jag aldrig få vara ekonomisk rådgivare. Jag hoppar på högrisk-aktier som ofta har gått åt skogen. Jag går också in mot Yuta Kubo, som är K-1 mästare, i dream-galan i Japan med 10 dagars träning i kroppen. Så länge man har flera bollar i luften så kan man ta större risker. Om man tar alla högriskbollar och sätter ihop dom till en boll, så har den stora sammanslagna bollen inte lika hög risk som de enskilda bollarna. Så lyder portföljteorin och så jobbar jag också med min egen balans.
Nu har jag säkert tappat hälften av de som började läsa inlägget, men jag gillar att hitta samband mellan teorier som funkar på fler plan.
Kommer ihåg hur jag brukade sitta med mina kurskamrater och jämföra olika säljteorier och hur man raggade på tjejer. Förbannat kul och likt på många sätt =)
Vad jag vill få fram med detta inlägg är att det är dags för comeback!
Siktet är inställt på VM i Brasilien i september samt proffsmatch i Las Vegas i höst.
Sedan har jag fått lite erbjudanden om fighter i vår, men vi får se om jag hinner komma i form till det!
Jag har också en ny sponsor av Wicked Audio, som gör hörlurar.
Avtal är just signat och jag inväntar en låda av prylar. Ska bli kul att vara deras ambassadör i Sverige!
Har saknat att ha ont i kroppen, ständigt att ha blåmärken och blodsmak i munnen och vara nervös inför en match. Jag har till och saknat att vara självmordsbenägen klockan 06.00 när man ska upp på ett intervall-pass med Hayes. Det är frutansvärt jobbigt och påfrestande att försöka träna hårt och ofta och samtidigt jobba mer än heltid samtidigt som man försöker upprättahålla ett socialt liv. Men hårt arbete lönar sig alltid i slutändan, och det är dags att börja arbeta hårt nu, på alla plan!
Ska försöka få lite mer kontinuitet i mitt bloggskrivande nu. Så kika gärna in här då och då så ska jag försöka bjuda på lite sköna rader.
Avslutar med en video som min vän Matt Nixon gjorde inför min match i Vegas förra maj. Jag blir sugen på att stå i ringen!
29 oktober 2012 21:47, hotellrummet i Ankara.
Det var tid och plats då jag publicerade mitt senaste inlägg.
Kickboxnings EM var igång och jag skrev av att jag skulle vara aktiv med bloggen under hela resan.
Dagen efter inlägget inlägget ställdes jag mot en ryss som jag förlorade mot.
Jag ledde efter första men tappade sedan ledningen och med en likgiltig inställning så var matchen och EM över.
Tre månader har nu gått, det har varit tyst från min sida. Jag har inte haft någon lust att skriva.
Anledningen till att jag nu känner för att uppdatera är för att jag just kommit ur en fas som tagit mycket tid och energi.
Jag gillar förändringar, men när det sker på alla olika plan samtidigt så kan det bli lite för mycket.
En paus var ett måste för att rida ut stormen.
Så vad har jag gjort?
Jag gick en internutbildning, med sju böcker (!!!) att läsa in.
Gamla lyan sålde jag, köpte nytt och renoverade allt och har precis blivit klar med all flytt och alla turer till IKEA och övriga inköp.
Har nu även blivit sambo (vuxenpoängen bara rullar in!).
Fått en ny tjänst som är rätt krävande och det blir en hel del övertid.
Lite kaotiskt tid men det blev ändå en resa till Thailand i december. Mitt i all lägenhetsrenoverande, pluggande och nya tjänsten så blev det en resa som bara handlade om att vila upp sig och ha det riktigt gött.
Vacker solnedgång i Thailand…
Försökte hålla igång lite på stranden i Thailand!
Nu när det börjar lugna ner sig igen och jag börjar få tillbaka en normal vardag.
Nu skrev jag förra veckan ett prov med godkänt resultat och fick min licensiering och kan lägga plugghuvudet på hyllan ett tag.
Har börjat träna lite igen – man är inte i toppform direkt, men glädjen är tillbaka.
Är inte direkt sugen på att träna stenhårt och gå stora matcher, men vi tar ett steg i taget.
Just nu vill jag få tillbaka en bra balans, träna för att det är kul och träna varierat.
Nästa helg är det tester för landslaget i Sanshou och jag ska vara med. Jag lämnar dörren öppen för att fortsätta representera Sverige internationellt i Sanshou och Kickboxning. Sanshou VM i Malaysia i oktober och Kickboxnings VM i Brasilien i november. Med tanke på att Sanshou är en av de sporter som nu kan bli en OS-sport är det extra intressant att fortsätta representera. De har även hört av sig från USA och vill att jag är med i Lion Fights Promotion igen i Las Vegas.
Det lockar förstås, men jag är inte redo för att tacka ja till något sådant än.
Precis som jag skrev när jag gick ut med att jag skulle ta paus – så ska jag vara så sjukt motiverad och hungrig den dagen jag tackar ja till en sådan uppgift. Kommer aldrig den känslan tillbaka, så förblir jag nog en glad motionär istället. Time will tell.
Jag kommer nog skriva av mig lite då och då här, men det blir inget dagligt inlägg direkt som back in the days.
Men den dagen då jag bestämmer mig för nästa satsning så är det all in – och då kommer det bli en värdig blogg att följa.
Resan till Turkiet började struligt då jag inte kunde hitta mitt pass.
Blev ett besök hos farbror blå ute på arlanda, en tusing fattigare och ett flickfärgat pass istället.
När jag skulle gå igenom passkontrollen under mellanlandningen i Istanbul så undrade de varför mitt pass såg så annorlunda ut.
Jag var så trött från att inte ha ätit på ett dygn så jag lät turkarna själva få lista ut att det faktiskt var ok att komma in i landet med den handlingen.
Vi åkte 00.35 och vi var framme strax efter 9.
Man sover aldrig skönt på ett plan och hela kroppen gjorde lite ont efter att ha legat som ett mongo på flygplanen och terminalerna.
Väl framme i Ankara åkte vi direkt till arenan för invägning. Jag trodde vi skulle åka till hotellet först å få chans att checka vikten och basta men icke.
Jag vägde ca ett kg över och jag fick låna Maliks svettdräkt som jag svettade ner rätt ordentligt under en halvimme för att klara vikten på 63,5 kg.
Efter invägningen blev det lunch på hotellet.
Helt ok käk faktiskt. Hotellet ska ha 4 stjärnor men i svensk mått skulle det knappast få 3 stjärnor, men rummet e stort som jag delar med Grönhage och Olof och vi har till och med en jacuzzi.
Blev sedan några timmars vila innan vi åkte tillbaka till arenan och tränade.
Teamkänslan känns bra och vi är ett skönt gäng. Den här veckan kommer bli rolig.
Blev sedan middag på hotellet och nu sitter jag i sängen efter att ha skämt bort mig med jacuzzibad och en cola och lite chips.
Kanske inte bra för kroppen direkt inför match men min själ blir oerhört lycklig av lite gött, så jag tror det hjälper.
Imorgon är en fri dag fram till 16.00 då vi ska träna. Blir frukost och sedan ut på sightseeing i Ankara. Ska bli riktigt skoj!
Verkar vara en rörig stad, men samtidigt lite spännande!
Jag har en av de största viktklasserna så det kan bli match imorgon men annars börjar de flesta matcherna på onsdag.
Har mycket tid över här nere så det blir fler inlägg!
Kebab hej!
Jag tar snart en paus från kampsportandet.
Saker och ting förändras och min motivation för kampsport har jag förlorat.
Here we go, Honeybadger pratar ut!
Från att ha gått matcher i solnahallen för några år sedan har jag nu fightats i Tokyo och Las Vegas på de största fightingarenorna.
Det går nästan inte att komma ett snäpp högre. En otrolig resa och vägen dit har varit väldigt spännande.
Men vad händer när man varit där uppe och sedan måste gå ner ett snäpp?
När jag sedan kom hem från USA så var det som att gå tillbaka två steg.
Jag vaknade lixom upp från drömmen. Börja leva ett normalt liv med ett heltidsjobb istället för att ligga på stranden och läsa en bok, eller surfa i solnedgången.
Till en början var det kul att komma tillbaka till moderklubben.
Att få träffa alla träningspolare och börja satsa mot nya mål igen. Men ganska snabbt så dog motivationen.
Under tiden har jag fått fler möjligheter inom banken och nu pluggar jag inför en licensiering och är på gång mot en ny tjänst, vilket tar en del av min privata tid. Jag har flickvän jag umgås mycket med och mina fina vänner vill man också spendera tid med. Jag har köpt en ny lägenhet och håller på att sälja min nuvarande.
Tiden räcker inte till för allt och jag börjar tröttna på att ägna all min lediga tid till att slå och sparka på saker.
Ganska snabbt så tappade jag suget när jag körde igång hårdträningen efter sommaren och några veckor före matchen på Berns så var träningen allt annat än rolig.
Vanligtvis är jag full av energi, skojjar med alla, har ett leende på läpparna och kör stenhårt.
Senaste tiden har jag mest hängt med huvudet och kollat på klockan under träningen.
Jag har försökt tänka att det är en tillfällig motivationssvacka, försökt peppa mig själv och upprätthålla bilden av mig själv som motiverad kampsportare i alla lägen.
Istället för att fightas för att det är kul så har det blivit för att jag ”måste”.
Med tanke på att jag numera får betalt för de flesta av mina matcher, har sponsorer att underhålla, marknadsföra mig själv som fighter m.m så handlar det inte längre om att fightas för att det är roligt!
En vinst är nästan alltid förväntad och inte som back in the days som ständig underdog. Att jag dessutom ska rapportera var jag är hela tiden genom att vara ”utvald” till antidopingkontrollpoolen gör ju inte saken mer motiverande.
Jag minns för några år sedan när jag längtade till nästa match, tränade stenhårt för att få gå in och ge järnet och bara ha kul i ringen. Jag hade en win-streak på 20 matcher och då fick jag inte en krona betalt. Det handlade bara om att träna och fightas för att jag älskade det. Jag vill få tillbaka den känslan.
Nu är det bara några dagar kvar till att jag ska åka till Turiet för att tävla i EM i kickboxning. Jag är inte ett dugg sugen. Jag längtar mer efter den paus ifrån kampsporten jag ska ta.
Inför matchen mot Alex på Berns så var jag inte alls peppad. Jag hade dess utom hård press på mig, en titelmatch till vinnaren och jag var storfavorit hos bettingbolagen. Glädjen som jag brukar ha inför match fanns inte där.
Jag längtade mer tills matchen var över. Jag var inte mig själv i ringen.
Fanns inte den hunger och ”edge” som jag brukar ha.
Är väldigt tacksam för alla som supportar mig och kom dit för min skull.
Är samtidigt ledsen för att jag inte levererade. Jag har tävlat konstant i över 10 år. Har aldrig tagit paus.
Det är extremt få kampsportare som tävlat så intensivt och så länge. Men nu är det min tur.
Det här gör jag för att inte behöva gå in i väggen och sluta helt. Jag gör detta för att få tillbaka hungern, glädjen och för att kunna komma tillbaka starkare och som en bättre version av mig själv.
För att få bort mina hjärnspöken och för att ha en chans att leverera så åker jag till Turkiet med ett enda mål.;
Att ha kul.
Jag struntar i EM-guldet eller ens pallplats. Jag vill åka dit utan press. Vill inte att någon har förväntningar över huvud taget. Receptet för mig att lyckas i denna tävling är bara att ha kul i ringen. Då gör jag bäst ifrån mig! Jag minns SM 2008, då jag inte alls tränade lika hårt som jag tränar nu, då jag under tre matcher, totalt 9 ronder, på samma dag höll 110% tempo genom hela matchen utan att bli trött. Idag blir jag trött efter en rond trots gedigen konditionsträning. Jag har letat efter felet och jag tror att det sitter i huvudet. Pressen, förväntningar, prestige, stolthet. Jag måste rensa bort allt det där och gå tillbaka till mina rötter. Varför håller jag på med kampsport? Varför började jag tävla? Det är knappast för att tjäna pengar och bli rik. Jag har alltid gjort det för att det är så grymt skoj! Men det är inte skoj längre…
Jag får ibland mail och meddelanden på facebook från okända människor som ser upp till mig och har mig som förebild, då jag alltid är positiv, i både medvind och motvind.
Det är så grymt kul att få höra sånt, men nu måste jag vara ärlig mot mig själv och ta ett steg tillbaka.
Jag hoppas att det bara är ett steg tillbaka i form av ett steg för att ta sats, för att komma ännu högre.
Men vi får se, framtiden är oviss men det finns faktiskt ett liv utanför kampsporten.
Allt låter deppigt men faktum är att jag är lyckligare än någonsin.
Just nu känner jag bara för att satsa andra saker än kampsport.
Vi får se om gamla glada spralliga Nisse kommer tillbaka i ringen i Ankara nästa vecka.
Jag hoppas på det. Jag ska in och trixa med snurrsparkar och leka runt. Jag vet själv att när jag e på bra humör och har ”edgen” i kroppen så slår jag vem som helst i världen! Jag har haft svårt att ta fram den känslan det senaste året. Vi gör ett försök! Jag återkommer med ett inlägg från Turkiet om ett par dagar…
Ibland går saker väldigt snabbt, man fokuserar på sitt eget, jobbar mot en mål och blir lite blind.
Nu när jag har den hårda träningen bakom mig och vilar upp mig sista veckan och drar ner på tempot får jag mer tid till att tänka.
Något som jag tänkt mycket på är vilka fantastiska människor jag har runt omkring mig som hjälper mig.
”It takes a village to raise a fighter” är ett citat jag fick med mig från USA som jag tycker stämmer för egen del.
Här är min by.
Thabo som alltid varit som en mentor för mig. Han är alltid ett bollplank för mig, både privat och när det gäller träning & tävlingar. Han hjälper mig med att ta rätt matcher, han är också den som alltid förhandlar kontrakt och ser till mina intressen.
Men utöver det så är han en bra vägledare i livet. Han brukar jag ofta prata med så vi ser till att jag har en bra balans, så jag alltid kan orka träna å tävla å samtidigt tänka framåt och bygga privat karriär.
Hayes som är en väldigt speciell person i mitt liv. Vi bråkar nästan alltid men vi är som bröder för varandra. Han går upp sex på morgonen för att träna mig, åker världen över för att coacha mig och fixar och trixar med sponsorer och olika samarbeten. Utan Hayes hade jag inte varit där jag är idag.
Björn Kjöllerström som också tar sin privata tid för att träna med mig, analyserar motståndare och kommer med gameplans. Han gjorde också på eget initiativ en hemsida till mig för att jag ska kunna få in lite fler uppdrag inom kampsport (svensexor/möhippor, personlig träning, seminarium). Han är alltid där som ett väldigt bra stöd och en nära polare privat.
Kika gärna in på den; www.nilswidlund.se
Erövrarna från Södermalm!
Daniel Lee Othman som är min PT som lagt upp ett helt nytt styrkeprogram till mig som jag tror starkt på. Vi får se hur min styrka är om ett halvår! Han ser helhetsbilden och läser signaler väl. Förra veckan när jag var riktigt slut så bytte han ut styrkepasset mot stretching, massage och pratstund istället. Fick helt ny energi efter det.
Fredrik Halldén, som är vår huvudtränare och som hjälper oss med all bra teknik och fighttänk. Tony, Farzad, Maria, Emma och alla ni som jag tränar med på SS. Vi krigar tillsammans och de dagar man är låg så peppar vi alltid upp varandra!’
SS Top Team!
Min arbetsgivare. Jag har en väldigt förstående chef och kollegor som är flexibla och backar upp mig. Jag får tjänstledighet för tävlingar och när jag är grinig vid deff så är det ok.
Hade inte den här delen funkat så hade jag inte kunnat träna/tävla som jag gör.
Henke på Kalori. Han tar reda på min vikt, min träningsschema och hur mycket jag ska ner och anpassar sedan mina måltider därefter. En viktnedgång med Henkes hjälp blir smärtfri.
Att den nyttiga deffmaten sedan smakar gott också, halleluja! Det hade jag aldrig kunnat fixa själv i köket.
Robert Tegel & Fighter. Min första sponsor som jag haft i en massa år. Förser mig med all kampsportsutrustning och har även hjälpt till ekonomiskt vid resor och tävlingar.
Utan er hade jag varit bankrutt, med tanke på hur mycket skydd jag nött ut med åren.
Jag hoppas ni är nöjda, de sex helsidorna i Fightermagazine valde jag ut noga, Fighters produkter/kläder på alla bilder! =)
Strength Nutrition som jag i flera år fått bra kosttillskott av.
Balance som jag får gymkort av.
Min fina stöttande familj. Med en trygg bas vågar jag ta risker.
Min flickvän som pallar med mig och stöttar mig under träningsperiod då jag inte kan vara världens roligaste kille direkt.
Björn Eklöf som trimmar den mentala delen och får mig att komma ur negativa tankebanor och lär mig jobba med mental träning. Du är grym!
Sist men inte minst. Alla polare.
ag har nog världens roligaste gäng runt omkring mig. Alla sorter, alla färger.
Man måste stanna upp ibland och uppskatta det man har.
Ibland tar jag saker/personer för givet, men när jag kollar på det jag radat upp ovan… jag är så otroligt tacksam för alla personer och företag som hjälper mig.
Något jag ska göra i helgen för att dra mitt strå till stacken till att hjälpa är att supporta är att delta på eventet ”Think Pink” på Budo&Fitness.
De kommer då samarbeta med fitnessprofiler och företag för att samla in pengar till Bröstcancerfonden.
Något annat jag ska göra i helgen är att vinna på matchen på Berns på lördag och göra alla stolta.
Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Nu ska jag in i ringen med min by och kriga.
Ju närmre jag kommer en match desto mer svänger humöret och fler tankar bollas omkring bland de små grå.
Ibland är jag glad, taggad och har massor av energi. Vissa dagar hatar jag allt som har med träning att göra, är grinig och göra något helt annat.
Jag börjar även funderar på hur livet skulle se ut om jag inte satsade som jag gör. Jag skulle givetvis ha kvar mitt åtta till fem-jobb men vad skulle jag kunna göra istället för att alltid träna kampsport/fys/kondis alla kvällar?
Vad skulle jag fylla min vardag med? Vad för andra intressen skulle jag ha?
Skulle jag må bättre av att följa med på AW’s med kollegorna, kunna spontant gå ut å ta en middag å en öl med några vänner, eller åka och spela badminton en onsdagskväll? Eller en vanlig tisdag kunna ta ut tjejen på middag istället för att komma hem 21 efter jobb och två pass och vara helt slut och bara vilja sova?
Livet blir inrutat, rutinmässigt och nedbrytande som det är idag under tävlingsperioder. Jag har gjort ett val och jag gillar det jag gör men ibland undrar jag hur en annan riktning i livet skulle se ut.
Tankar som dessa är något jag accepterar och den dagen jag känner att suget för det andra tar över, lägger jag handskarna på hyllan.
Men jag vet hur det är. Varje gång jag har haft en lång träningsperiod/tävlingssäsong och sedan kör mitt sommar/vinter-race med fest & spontanitet så längtar jag efter ett par veckor tillbaka till rutinerna och nya utmaningar. Jag har blivit bättre på mycket de senaste åren och jag missar nästan ingen träning, jag håller känslor i styr och är mer organiserad.
Något som är till bra hjälp är när jag får upp negativa tankar eller är less på något så sätter jag ihop tummen och lillfingret. Då kommer en varm ström genom kroppen. Jag blir glad, taggad och jag kan få ett fånigt leende på läpparna.
Jag får numera hjälp med den mentala biten av Björn Eklöv, som jobbar på Inner.
De arbetar med livstilsförändringar inom hälsa och välmående.
Första mötet med honom var under landslagsuttagningen på Bosön i augusti där han föreläste om mental träning.
Vi har sedan haft kontakt och jobbat med den mentala biten.
Jag tycker alla som idrottar borde ha mental träning som en del av sin träning. Har man inte den mentala biten på plats så kommer man inte prestera. Punkt. Att jag får en varm känsla i kroppen när jag sätter ihop tummen och lillfingret är för att jag lärt min kropp att minnas känslan från när jag vann klubbmästerskapen år 2000 på Södermalms Shaolin.
Det är mitt absolut roligaste kampsportsminne. Känslan när jag vann min första tävling är obeskrivlig.
Det är väldigt häftigt att det faktiskt fungerar. När jag får tillbaka den känslan får jag energi och alla negativa tankar och tröttheten försvinner.
Att det är tummen och pekfingret spelar ingen roll. Bara man gör nånting fysiskt som man kan koppla till en känsla räcker.
Det här var något Björn Eklöv lärde mig.
Jag och Björn på bosön!
Under våra samtal har han också frågat hur jag mår och om det är något som bekymrar mig, som stör min fokus och träning.
I vårt allra första samtal berättade jag om min frustration om dopingkontrollpoolen. Att bara gå omkring och vara arg och frustrerad hämmar mig och min utveckling. Och han bad mig ställa mig själv frågan; kan jag göra nånting åt saken? Om ja, gör det. Om nej, släpp det.
Jag har skrivit av mig om vad jag tycker, jag har accepterat det och nu kan jag släppa det. (Hoppas självklart på förändring men fram till dess slösar jag ingen energi på det).
Det är små saker som trimmar mig och mitt tänk som får mig att fokusera på rätt saker som han hjälper mig med.
Jag vill inte ta allt vi jobbar med under detta inlägg men ni ska få veta mer senare om vilka metoder vi jobbar med.
Jag hade en väldigt rolig helg. En helg som får mig att inse att det finns så mycket roligare saker att göra än att gå ut och bli full på en nattklubb.
På fredagen gick jag på bio med min tjej direkt efter jobbet. Sedan mötte vi upp två polska polare på middag, Subotowic och Wojcik. Roligare killar får man leta efter.
När vi tre ses kör vi kluns om ALLT. Det slutade med att vi blandade alla dipsåser vi fått till våra dumplings och klunsade om vem som skulle ”svepa”. Jag torskade och paret vid bordet bredvid slutade äta när jag svepte den.
Här har vi dom, Subotowic och Wojcik. För två år sedan hade vi partyweekend i Warzawa. Vi körde kluns om allt. Speciellt om shots. Här åkte Subbe på en!
Lördag morgon satte jag mig i bilen med min polare Daniel Lee, som är min PT. I folkmun heter han Apan.
Vi åkte ut till en polares landstället på Muskö. 7 grabbar mitt ute i naturen. Vi hade paintballutrustning, hur mycket chips & godis som helst och en arsenal av Tv-spel.
Här snackar vi kvalitetstid. Det blev ca 4h paintball ute i skogen, där man blev som ett barn.
100 köttbullar och 4kg makaroner till middag och sedan Risk, Worms & COD framför öppen eld resten av kvällen. Kändes som att vara på klassresa.
Helt underbart.
Efter en sån här helg är man utvilad, framförallt mentalt med lite nya intryck, och redo för en ny krigarvecka.
Bara 11 dagar kvar till match på Berns. Nu är det dags att påbörja viktnedgången också. Öh….
*lillfingret + tummen*…. Nu kör vi =)
För någon månad sedan var jag på landslagsuttagning på Bosön i två dagar och nu var det dags igen för träningsläger för de som kommit med.
Sergeant jumps, harres test, skyttellöpning, dips och coopertest är det vi testas på och som vi bygger som en grund för en kravprofil för landslaget. Nu hade jag tränat en del sedan sist vi testade i augusti och resultaten blev följande.
Sergeant jumps: 66cm (spänstighetstest)
Harrs test: 13,12 sekunder (en liten smidighets-bana där man hoppar, vänder snabbt, kryper osv)
Skyttellöpning: 32 sekunder (spring fram 5min till en kon, vänder tillbaka, springer 10m till kon, vänder tillbaka osv till 25m)
Coopertest: 10min 55 sek (3km)
Dips: 50st godkända
Några var bättre på sergeant jumps och coopertestet men de andra testen hade jag bäst resultat i landslaget och det får jag vara nöjd med.
Coopertestet är det värsta jag vet. Jag är ingen löpare och jag tycker det är sjukt jobbigt att springa samtidigt som det är trist.
Vid uttagningen av landslaget på bosön i augusti hade vi mentalcoachen Björn Eklöv som föreläsare men denna gång föreläste vår fyscoach för landslaget, Håkan Jörgensen om periodisering och olika typer av träning. Bra info. Bra att vi inte bara slåss och tränar utan även får använda huvudet och tänket på lägret.
Landslaget i Kickboxning 2012!
Vi hann också med två pass med teknik/sparring under helgen. Vi gick igenom regelsystem och taktik mer i detalj och det är något som är väldigt viktigt. Alla stilar, thai, kick, sanshou, k-1, skiljer sig åt. Dessutom skiljer det sig mellan amatörsystemet och prosystemet i samtliga stilar.
Det är väldigt viktigt att hålla koll på detta då samma match skulle bli en utklassning poängmässigt i ett regelsystem och förlust i ett annat.
Extra viktigt för mig som ofta tävlar i olika regelsystem tätt inpå varandra så är det av stor vikt att ha bra koll på poängtaktiken.
Jag och Farzad på rummet vi bodde på vid Bosön. Inte trodde ni att dessa två busungar kunde bädda sängen va?!
Vid lunchtid på söndagen så kom mina favoriter antidoppinggruppen och haffade mig.
Jag har absolut inget emot de som testar mig, de var väldigt trevliga och vi skämtade å hade skoj.
Det är systemet det är fel på och de höll med mig om mycket. Som sagt så testar jag mig gärna när som helst, men jag slipper gärna att rapportera vart jag är hela tiden.
Dopingtest!
shuu alla hoppas ni mår bra som dom flesta vet så är de full fart på träningen speciellt nu när det närmar sig EM i Portugal de bara guld som Läs mer →
Det är knappt ett dygn kvar innan resan till mitt andra hem Los Angeles påbörjas . I ett inlägg, för några veckor skrev jag att jag bara skulle till Chicago men ja Läs mer →
När ni läser detta sitter jag på ett plan på väg mot Canada för att träffa upp min gravida fru och spendera 2 sköna veckor med henne där :-) Jag Läs mer →
Å så fick alla motståndare till boxning vatten på sin kvarn igen! Efter att Frida Wallberg nockats i åttonde ronden och fått föras till sjukhus (med en hjärnblödning) har händelsen Läs mer →
Time 21:48 when I begin my journey of writing. It’s saturday. The day has been filled with laughter, shopping and birthday preparations for my little kid that turns seven. But Läs mer →
