Mängder av träningstimmar ligger bakom mig. Jag har svettats litervis. Blött en del också. Smärtor har jag jobbat mig igenom. Invägningen är avklarad och därmed den vedervärdiga bantningen. Svetten pärlar sig försiktigt i pannan och signalerar att uppvärmningen är ordentligt gjord. Överdragskläderna har jag precis tagit av mig. Ett lager vaselin stryktes precis på i ansiktet. Alldeles, alldeles strax ska jag kliva in i buren. Men först ett snabbt kramkalas. Sekonderna får vars en. Ögonblicklig men direkt ömhet.

Med anledning av min match på lördag missar jag helgens Kampsportsgala. För tredje året i rad bjuder Budo- & Kampsportsförbundet upp till fest för att lyfta fram och hylla sina utövare. Förra året hamnade jag mitt i strålkastarljuset då jag var nominerad i fyra kategorier och dessutom vann priser i två. Hur uppskattat det än var att vinna så låg äran i att bara vara nominerad. På lördag finner jag mig återigen nominerad. Denna gången i två kategorier. Att någon, till och med några, har tänkt så fint om mig och bemödat sig att berätta det för en jury värmer mitt hjärta och rosar mina kinder.

På lördag kommer min flickvän och min franska lillebror från en annan mor att eskortera in mig till buren. Jag hyser starka känslor för dem båda, om än på lite olika sätt, och självklart är det dem jag först och främst kramar om. Men kramen har också ett symbolvärde. En känsla av att folk tror på mig, lilla jag som ska upp i buren och mäta krafter. En känsla av att det väntar en kram i slutet på matchen, oavsett resultat. På lördag kramar jag alla er som nominerat mig, alla som tror på mig och alla som stöttar mig.

Ett stort tack!

…tänkte jag vänta att prata om till efter jag har hanterat Alavutdin Gadjiev. Jag skulle uppskatta om alla andra också kunde ge sig till tåls. Det är nämligen ingen herre att ta lätt på. Sedan 2004 har han hunnit med 30 proffsmatcher och härjat vilt i bland annat Pancrase och Dream. En kille med oförtrutet självförtroende som svingar vilt för att vinna och bärs hellre hem på skölden än kommer springande utan den.

Den där typiska oortodoxa ryska stilen med aviga svingar är svår att förbereda sig för. Men det räcker gott att veta att han kommer svingandes, förmodligen med detsamma. Händerna upp och hakan ner brukar lösa den typen av problem enkelt. I övrigt är det väl ingen hemlighet vilken matchbild jag vill ha. Hur jag ska skapa den tänkte jag däremot tiga om till efter matchen.

Formen känns över förväntan bra då jag haft väldigt mycket att göra sista tiden. Jag har flängt fram och tillbaka mellan lagerarbete, PT-uppdrag, föreläsningar och instruktörsuppdrag på Helsingborgs Sportgymnasium, men aldrig rundat några hörn utan hållt mig till träningsplanen och resultaten är utmärkta.

Har sett till att hålla kalendern tom denna veckan för att kunna fokusera på matchen och bantningen. Jag försöker intala mig själv att viktnedgången ett litet offer för att få göra något väldigt kul – och det är det ju, men ändå så jävla trist att banta. Som nu när jag nyss var nere i tvättstugan fick jag en plötslig lust att gå till snabbköpet och köpa ett gäng dammsugare (kakan), minst sex stycken. Kan inte komma ihåg sist jag var sugen på sådana, men nu jävlar.

Snart dags och allt känns bra. Ska bli riktigt kul det här!

Kärt barn har många namn, vilket borde innebära att jag är omåttligt populär med tanke på mina många namn den senaste tiden. Math, William och nu senast Nillson. Men nu var det något annat jag tänkte skriva om.

Jycken skrev på sin blogg att han slagit ett öga på oddsen inför sin stundande UFC-debut. Med låga odds på motståndaren och höga på sig själv konstaterade han snabbt att han var underdog – oerhört passande beskrivning just i hans fall. Han uttryckte också att det var en ovan situation.

För mig är det direkt omvänt. Jag har vant mig vid att vara underdog. Sånär som på ett eller två undantag har jag nog varit underdog i alla mina matcher. Jag älskar det! Tycker det är helt underbart och jag tänkte förklara varför.

Jag börjar i andra änden. Hur det är att vara favorit. Det minns jag tydligt att jag var inför mitt möte med Gluhak på The Zone. En av bettingsidorna gav fyra gånger pengarna till den som spelade på Gluhak. Jag tyckte själv att det var märkligt då vi vid den tidpunkten hade lika många matcher och han var obesegrad. Kanske var det fördelen av hemmaplan som spelade in i?

Odds, hemmaplan och omvärldens förväntningar skapar någon form av ”måste” som inte alls känns bekvämt. ”Fan jag måste verkligen vinna den här matchen, jag kan fan inte förlora”.

Som underdog upplever jag att det inte alls finns samma förväntan. Omvärlden går från att förutsätta seger till att intressera sig för hur man står sig mot sådant motstånd. Fokuset hamnar på prestationen istället för resultatet och det skapar ett helt annat klimat att prestera i.

Som högoddsare förväntas du förlora vilket innebär att du verkligen har allt att vinna. Ju högre odds du har på dig desto större blir din belöning och karriärsutveckling vid seger. Jag har många gånger tänkt ”nu ska jag ut och chocka världen!”. Så är det kanske en försiktig överdrift att världen kommer i gungning beroende på vem som vinner ett sanktionerat burslagsmål i Libanon, men det är en jävligt go tanke. Den är lätt att få näring och energi av.

Det är också när du vunnit en match som underdog som du verkligen utmanat dig själv och tagit dig till nästa nivå. Sen kan inte alla matcher vara utmaningen med stort ”U”, men jag tycker absolut att de ska vara steg dit.

Och glöm inte – Alla älskar en underdog! …när han vinner ;)

Ha det gött!

Hur fan hamnade jag här? Ska jag ut i sidan och jobba för klappen och riskera position? Kanske bättre att släppa och sitta upp och slå? Fast brottaren har ju en jävla brygga. Äh va fan jag klämmer till så ser vi.

Så var det över. Lycka!!! Det gick väl ungefär som planerat. Blev alldeles för avvaktande i boxningen som ett resultat av hans tjurrusning i början. Men lyckades hamna på topp och mala lite utan stress när han låg i ovant underläge. Ungefär den matchbild jag och coach trodde oss kunna skapa.

Har unnat mig lite träningsuppehåll och alldeles för mycket transfett och raffinerat socker. 24/3 är det dags igen och det känns lägligt att komma igång på måndag. Om inte annat så för att dämpa de bröstsmärtor som strålar ut i vänsterarmen. ;) Drar ner till Mr. Ronland på Breeze Fitness i Ystad för ett gött träningsupplägg.

Nästa motståndare blir en ryss nere i Schweiz . Han verkar härligt galen och har noterat KO-vinst ifrån mount – UNDERST! Han svingar glatt och ser ut att slåss för bacon på bordet. Det behövs ingen superanalys på youtube för att få fram en strategi. Räcker nästan att titta på hans record.

Vi hoppar till något helt annat. Ranelid avancerar i melodifestivalen och jag älskar det!

Till att börja med är mannen alldeles fantastisk som han är. Han gör sin egen grej, vågar skapa ett eget universum med sig själv som mittpunkt och skiter högaktningsfullt i vad andra tycker om det. Sådana människor behöver vi fler av.

Han verkar nära sig på andras irritation och hoppar på Melodivestivalen i ett genialiskt drag. Sen framför han något konstnärligt svårt som massan har svårt att förhålla sig till.

Jag är inte tillräckligt engagerad för att ringa in och rösta. Men tack och lov finns det andra som är det och Ranelid går vidare.

Det jag verkligen gillar är alla de som blir uppriktigt förbannade. Som verkligen bryr sig om det spektakel som är melodifestivalen. Man ska vara försiktig med att fördöma andras intressen och passion, men lite distans kan man ändå blygsamt uppmana till.

Tankarna flyger ofta till Beirut. På torsdag gör jag den fysiska resan dit. Ett äventyr svårt att förutse, hur det kommer att bli, vad som kommer att hända. Just där i ligger tjusningen.

 
Jag försöker sätta mig i Tommys skor. Vad tänker han? Hur ser han på den 11:e februari? Vad förväntar han sig? Fantasin och föreställningarna stannar vid Dan Cramer, en mycket trevlig herre jag fick tillfälle att stifta bekantskap med när jag var i Miami och tränade.

Som relativt ny till idrotten medverkade han i en TUF-säsong. Därefter följde en vinst och en förlust i UFC och ett ”tack för visat intresse” av Joe Silva. Sedan dess har han fightas för nytt förtroende av Mr. Silva.

 
När jag lärde känna honom låg han i medvind med tre raka vinster i Bellator bakom sig. Jag matchade hans kommande motståndare väl och fick vara med i de sista förberedelserna. Full av självförtroende, hopp och glädje tog Dan farväl på gymmet och reste mot Connecticut.

 
Det var ett vrak som kom tillbaka. En skugga av den rakryggade, unga man som reste iväg. Skamsen och slokörad smög han in genom bakdörren på gymmet. Höll sig i skuggorna och längs med väggarna. Alla visste redan vad som hade hänt. Hur det hade gått. Dans dominans i två ronder. Hur han öste slag och armbågar från topposition. Alla visste också hur olyckligt han blivit träffad i tredje och hur prematurt domaren stoppat matchen.

 
Vinstsviten som skulle utökas var ett minne blott. Steget framåt blev ett stort kliv tillbaka. Dan är lågmäld och fåordig men besvikelsen går inte att ta miste på. Känslan är så stark i honom att det gör sig uttryckt i hans ansikte som ser plågat ut.

 
Tommy har en karriär med få förluster. Han har samlat ihop en rad vinster innan han mött bittert nederlag för att sedan återigen samla streck i W-kolumnen. Troligen vet han precis hur Dan kände då. Förmodligen har han känt så själv. Efter att ha sett Dan kan jag inte tänka mig annat än att Tommy helst undviker den upplevelsen. Jag tror han är beredd att offra oerhört mycket av sig själv för att slippa det. Jag har helt enkelt en jävla fight att se fram emot.

 
Samtidigt ser jag en fördel i att han fått sina vinstsviter brutna tidigare. För att inte gå under helt har han tvingats acceptera det som en del av idrotten. Han har insikten att livet hemma på farmen går vidare även efter en förlust. Just den omedvetna acceptansen gör det lite lättare för honom att ge upp. Lite, lite lättare.

 
Trots det så hatar han förmodligen att förlora. Jag däremot, jag älskar att vinna. Det tror jag dessutom innerligt att jag kommer att göra. Tror verkligen på det fullt ut. Går matchen bortom vem som har bäst färdigheter och ner till vem som vill det mest vet jag vem som vinner.

 
Ett par kilo till sen är det dags. Ser verkligen fram emot det här!

 
Vet inte hur mycket mer bloggande det blir innan matchen nu. Den nyfikne kan hålla utkik på facebook och twitter. Enligt uppgift från Cage Warriors själva kommer matcherna streamas på MMAJunkie.

Sköt om dig!