Bleard Amagjekaj

Mitt liv började i en by i Kosovo som heter Rudica och tillhör kommunen Kline. När jag var 3 år flydde jag, mamma, pappa och min storebror till Sverige för att komma undan kriget som startade 1991. Först bosatte vi oss i Flen men efter ett år flyttade vi till Linköping och stadgade oss där. Jag som barn hade en ganska livlig uppväxt och den var inte helt problemfri under de här åren. Det var en hel del som skedde under den här tiden som jag helst hade varit utan när jag ser tillbaka på det idag. Och det är inte med stolthet jag kan konstatera det som hände då. Under en tid var jag t ex tillsammans med ett välkänt ungdomsgäng i Linköping. Det kändes bra att vara med andra ungdomar som hade det mer eller mindre som jag hade det. Jag blev en i gänget och fick på det sättet en identitet. Det var också samtidigt ett sätt för mig att komma undan mina bekymmer men jag kom ju aldrig riktigt ifrån dem. Jag sköt bara bort de för stunden. Men någonstans under den här tiden och när jag var 10 år en sommar så hittade jag något som kom att ändra mig som person och människa. KARATEN. Karaten kom att visa sig bli mitt livs räddning. Jag valde att träna karate av den enkla anledningen att skydda mig själv och min familj mot sådant som kan skada oss. Min mamma var min glöd. Min själ. Mitt liv. Mitt allt. Kan aldrig tacka dig nog oavsett hu mycket jag försöker. Vad du har kämpat och vad du har gjort och varit med om för att få oss där vi är idag! (Jag gör allt för dig än idag, mamma!!) Karateträningen och min tränare visade sig vara guld värt för mig. Disciplinen som jag förlorat under åren och viljan att bli något utvecklades mer och mer under åren som jag tränade karate. Min första tränare gav aldrig upp hoppet om mig. Han såg en glöd i mig som fick honom att satsa fullt ut på mig. Han ledde mig in på en stig till ett bättre liv. ”Du är en på flera tusen Bleard, glöm aldrig det. Släng inte bort din talang” sa han till mig. Alltid kommer jag vara evigt tacksam för det som han gjort för mig. Jag tränade under den här tiden både kata(form) och kumite(sparring). Tro det eller inte men jag var faktiskt bättre på form(kata) än sparring(kumite). Min första tävling förlorade jag på domarbedömning , förstod aldrig reglerna. Men efter några tävlingar blev jag en av de bästa i landet i åldern 13-15. Då i sparring(kumite) och form(kata). Vann de flesta barn tävlingarna i form, men blev diskad i sparrings tävlingar väldigt ofta. När jag blev 15 år berättade min eldsjäl till tränare att det fanns ett Karategymnasium i Stockholm och att han tyckte att jag skulle satsa på det. Fanns ett problem bara, jag hade inga betyg klara för att kunna söka in. Så jag bestämde mig att jag skulle plugga upp mina betyg. På ett år pluggade jag tillsammans med flera lärare som ville hjälpa mig att uppnå mitt mål för att kunna söka och eventuellt bli intagen till Budo gymnasiet, numera Karategymnasiet. Skolan som jag gick på under 9:an var Pandion, en speciell skola för speciellt utsatta ungdomar. Tack för att ni ställde upp för mig! Under det här året, mina damer och herrar, lyckades jag plugga upp alla betyg och allt som krävdes för att kunna söka in till en vanlig utbildning på gymnasiet och inte IV- programmet. Vad var det som gjorde att jag lyckades med det egentligen? Viljan och den målbild jag skapade för min eventuella framtid inom karatesporten. Svårare än så var det inte. Väl intagen i skolan på Karategymnasiet i Stockholm rullade det på och det gick fort. Jag kom också med i karatelandslaget för ungdomar 16 år. Jag var den enda ungdomen som kom in det året i landslaget. Utvecklingen gick snabbt uppåt sportsligt och utvecklingsmässigt på alla plan. Tack vare Karate gymnasiet och tränaren Omar och Lotta utvecklades jag otroligt mycket och insåg mer och mer att jag var på väg att växa upp. 2007 tog jag examen. Idag är jag en av Sveriges bästa fighters och flerfaldig svensk mästare. Jag har placerat mig på flera stora internationella tävlingar, slagits högt upp på EM och VM om medaljer. Jag har också funnits med i flera reportage med några av landets största tidningar, Fighter Magazine, Aftonbladet m.m. Medverkat i lokala tv-reportage och SVT inför satsning mot stora tävlingar. Jag har vunnit olika priser, bl a på Kampsportsgalan 2009 där priset delades ut från Nyheter 24. Jag har också hunnit med att jobba med olika klubbar som tränare i karate och personlig utveckling. En stor merit som jag är stolt över är att jag under 2010 ingick i en stor satsning som Sveriges första karateproffs inför VM 2010. Det var en dröm som jag haft i många år som nu blev verklighet! Detta var tack vare Knallens Karateklubb i Borås och deras grundare Pentti. Han såg en potential och en glöd i mig för att lyckas med mitt mål. Jag är ett levande bevis som många andra att oavsett hur hårt det är för dig i livet så ställ dig på benen och fightas tillbaka, fightas för ditt liv och din framtid. Det är du som avgör var du ska sluta. Jag gav aldrig upp och än idag ger jag aldrig någonsin upp en dröm som jag vill ha, för nu vet jag att jag kan uppfylla den. Som jag har gjort med så många andra drömmar. Ett annat stort mål med karaten för min del är att på olika sätt ge tillbaka till klubbar, vänner, tränare och om inte viktigast, människor som har det svårt att tro på ljuset när de är i mörkret. Att ge tillbaka så mycket som jag fått, det är livets stora mening för mig.

PORTUGAL BABY!!

Äntligen är dagen här så som jag har väntat just på denna dag. Skriver om det som om det är mitt giftermål. Men anledning…

Nu är det nära

Liger här i sängen precis slutat skolan för dagen. En kort lektion idag med lite olika inslag. Nu sitter jag i sängen och funderar…