Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd

Tiden har gått fort efter Armenien. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja…
Det har hur som helst varit en fantastisk tid samtidigt som den jobbigaste i mitt liv och det är väl kanske det som är charmen med en sådan här satsning att allt och lite till kan hända, det kan bli känsloladdat och totalt urladdat.

Tillsammans med några av sparringpartnerna

Halvåret i Armenien är en av de bästa händelserna i mitt liv. Att bo, träna på heltid i mitt hemland och få representera nationens färger känns ärofyllt och tacksamt. Trots att vi inte nådde målet hela vägen kan jag nu i efterhand och med lite distans till allt se på resan som en fantastisk upplevelse. Som Karin Boye en gång i tiden uttryckt sig:

”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

VM var asballt! Har inget annat att säga än att Kineserna hade arrangerat ett otroligt proffsigt och väl strukturerat mästerskap.

Upplevelsen av Kina var positiv. Intryck jag fick under vistelsen var att kineser är otroligt glada (skrattar åt allt) och hjälpsamma människor, dom vill vara till lags. Men dom kan definitivt inte se något utanför rutan. Dom fungerar som maskiner på löpande band, inprogrammerade arbetsvilliga människor… det speglar även kinesernas stil i ringen.

Invigningscermonin

Träningshallen på VM-området

Går inte att klaga på tränings faciliteterna :) lokal i toppskick – fyra ringar, x antal säckar!

Nu till det tråkiga – matchen! Vägde in i OS-viktklassen 60kg.
Lottades mot Spaniens Miranda nått…. gjorde en jävla skitmatch!

Gjorde ingenting och avslutade första ronden med 0 poäng till mig.
NOLL POÄNG…. hur kan man va i en boxningsring i 2 minuter med
en motståndare framför sig som vill slå mig på käften och man lyckas inte
träffa henne en enda gång. Fy på mig.

Jag lyckades i alla fall boxa oavgjort i 2:a ronden med 4-4.
Vinner tredje ronden med 3-2
men får inte tillräckligt betalt i sista och förlorar med 4-2.

Jag var helt tom efteråt. Och tro mig när man vill något så fruktansvärt mycket och när man slitit, kämpat, lagt ner all sin tid och möda på att lyckas med något och man inte gör det då känns det jävligt iskallt efteråt. Resten av dagarna i VM-hålan kändes som ett rent helvete. Gick runt i en dvala, hatade allt och alla och jag tillät mig att va arg och förbannad… kanske lite för länge.

Nu är jag i alla fall mindre bitter. Eller snarare jag är inte alls bitter :) jag kan lämna det där bakom mig och sikta framåt. För det kommer nya mästerskap. EM framför oss 2013. Och då behöver jag försvara nationens silvermedalj. Nu suger jag åt mig positiva vibes och det är en nytändning och laddning som pågår :)

Vinnaren i 60kg på VM blev irländska Katie Taylor som även vann OS-guldet i London. VM-silvret knep Ryska Sofya Ochigava, brons till Natasha Jonas Storbritannien och Mavzuna Chorieva från Tajikistan. På OS var det samma tjejer som stod på pallen bortsett från britten som förlorade mot Katie Taylor i kvartsfinalen. Bronspengen knep istället Brasiliens Adriana Araujo.

(wtop.com)